Emm Aminah

skuggor kan inte skada

2012-01-13T09:55:00.003+01:00

Som vanligt har det varit mycket i livet som gjort att bloggen kommit i skymundan.
Tankarna har varit ockuperade med problem, känslor och annat kaos. Men känner nu när lugnet infunnit sig och jag är någotsånär harmonisk att jag ska besvara lite av de frågor som folk haft senaste tiden. Det är svårt att sätta ord på tankar och känslor, speciellt när man inte vet själv hur man känner ännu.

Gjorde ett försök med Mutaz, det gick inte så bra.
Började ångra mig strax innan flyttlasset gick till stockholm men tänkte att det berodde nog på omställningen jag stod inför.
Kom upp till stockholm och skapade ett hem och en ~~fungerande~~ vardag men mådde inte väl. Skyllde allt på utmattningsdepressionen som jag fick i samband med flytten. Men sakta gick det upp för mig att känslorna som bubblade inom mig inte kunde bero bara på den. Jag kämpade för att känslorna som jag hade i början av året skulle komma tillbaka, det gick inte heller väl. Jag var inte snäll mot varken mig själv, Aminah eller Mutaz. Det var många onödiga gräl, många tårar, sömnlösa nätter, dåligt samvete och många hårda ord. Det är lättare att vara elak än att såra.
Åkte i december ner till min familj som jag saknat så det värkte i hjärtat. Redan när vi fastnade i hissen och höll på att missa tåget så kom första tankarna. När man får panik och gråter hysterisk för att man kanske ska behöva tillbringa ett dygn hemma med någon som man borde älska, då stämmer det inte. Ännu tydligare blev det samma sekund som tåget stannade i landskrona. När vi kom av tåget drog jag en djup suck. Jag var hemma.

Under min "semester" så gick tankar och känslor bärsarkargång i själ och hjärta. Trots att jag innerst inne visste att det inte fanns mer att göra, inget mer att kämpa för så var beslutet svårt. Kom överens med mig själv om en kompromiss och planerade att åka tillbaka till stockholm och göra ett försök med mer normal vardag med arbete, dagis och utan utmattningsdepressionen.
Men samma sekund som jag fick se Mutaz när han kom för att hämta oss så slog det mig. Jag älskar inte honom längre, och det kvittar vad han gör och vad jag gör så kommer jag aldrig göra det igen. Jag ville bara bli fri.
Saknade att bo själv, saknade att känna mig fri att kunna göra vad jag ville, träffa vem jag ville och slippa ha ansvar för någon annan än mig och aminah.
Jag saknade att kunna vara mig själv.

Berättade för Mutaz redan samma kväll och började ordna flytten. 4 dagar senare kom mamma, Martin och Johan och hämtade mig, lillan och våra lådor.
Nu står jag på egna ben igen. Fri från allt det gamla börjar jag om på noll rent ekonomiskt och materiellt sätt. Men med en glädje, kärlek och lycka samt en tro på en ljus framtid.

Igår skrev jag kontrakt på min nya lägenhet, en mysig liten trea i ett gammalt hus. Jag känner mig omhuldad och älskad av nära och kära. Och den ömhet, lojalitet och kärlek jag fått av mina vänner från hylte och landskrona gör att ögonen tårar sig. Det sägs att i nöden prövas vännen. Och alla dem som funnits som stöd rent praktiskt men framför allt känslomässigt har bevisat att jag är nog en hyfsat bra människa och vän för det är inte bara en eller två som jag har och tacka. Det är en hel drös människor som både funnits vid min sida i många år, och flera som bara funnits några månader, veckor..ja t.o.m dagar. Jag kan inte beskriva min tacksamhet gentemot dessa vänner, jag kan inte heller nog bedyra min lojalitet och ödmjukhet över att finnas i deras liv och tankar. Jag hoppas på att kunna finnas där för dem en vacker dag för att ge tillbaka lite av allt jag fått.

Just nu sitter jag i mammas soffa med Aminah och känner hur hjärtat bankar hårt av kärlek till alla i min omgivning, hur själen hoppar runt på små små fluffiga moln av lycka. Inga problem känns oövervinnerliga, ingen framtid för svår. Ur erfarenheter hämtar man styrka, ur kärlek hämtar man kraft, ur familj hämtar man omtanke, ur vänner lojalitet. Det gör att jag är starkare än någonsin i tanke, själ och hjärta. Allt kommer ordna sig. Jag har en ljus framtid framför mig.

Jag tar det dag för dag, jag tar inget för givet. Jag är tacksam varje dag och jag ser fram emot nästa. Ibland snubblar jag och känner att jag kommer falla handlöst. Men då finns det alltid någon som fångar upp mig, kramar mig hårt och gör att jag känner mig trygg och stabil igen. Tårarna faller ibland när oron tar över, men då finns någon där och torkar och tröstar. Jag vaknar på morgonen med ett leende på morgonen, jag möter varje dag med en tro på att den är bättre än den föregående. Långsamt märker jag att jag bryter mig fri från gamla vanemönster och tankar. Jag kämpar fortfarande med att bli den jag är fullt ut, jag överraskar mig själv med att göra nya saker, tänka på nya vis och känna saker jag aldrig känt förut. Förändringen började redan 2010 när jag separerade första gången. Men sedan nyårsafton har det gått i rasande fart. Mirakel sker på nyårsafton. Det är ~~lite~~ skrämmande och jag är fasar över att jag ska bli rädd och backa, att jag ska såra någon längsmed vägen. Men jag lever för idag, jag tar dag för dag och steg för steg och ser vart det för mig. Jag försöker att inte skynda, men det är svårt. Allt det nya är så underbart och gör att jag mår bra.
Crea diem.

Jag försöker att inte vända mig om och se tillbaka. Det enda jag ser när jag vänder mig om på livets stig är ett mörker med små små fjärilar av lycka som flyger omkring. I mörkret lurar skuggor som skrämmer mig. Jag hoppas att skuggorna håller sig i mörkret, att de inte smyger sig på mig när jag minst anar. Jag känner hopp om att slippa, att få fortsätta må bra.
För när jag vänder blicken framåt så strålar solen och visar hur vackert mitt liv är. Skuggor syns inte i ljus. De ligger där och lurar, men vågar sig inte fram. Och när jag tittar till höger och vänster om mig så ser jag min familj och mina vänner, sammankopplade med mig och mitt öde. Vi går leende, stolta, fulla med kraft och raka i ryggen.
Skuggorna kan inte röra oss. Skrämma oss -men inte skada oss.

Tack till alla som finns där för mig, ni har ingen aning om hur viktiga ni är och hur mycket ni betyder. Systrar och bröder i hjärtat. Man föds in i en familj, men genom livet skapar man sin egen

ta hand om de dina

puss i pannan

nusse

Bland flyttkartonger och tårar...

2011-10-05T20:54:00.003+02:00

Hade ~~glömt~~ förträngt hur livet blir när man står mitt i en flytt.
Allt är kaos i både bostad, ekonomi och tankar. Livet är nedpackat i lådor, möbler köps och gamla slussas iväg. Alla saker som nära och kära har lämnat här ska återfinna sina ägare. Och tankarna känns lika tomma som väggarna emellanåt.
Allt bara snurrar runt runt runt med en sjuhelvetes fart. Flyttlasset går 22-23 oktober, det är bara 17 dagar kvar. Sedan är man ~~stockholmare~~ bosatt i huvudstaden igen. Både längtar och sörjer.
2011 har verkligen varit mitt år (än så länge). Trots begravningar, sorger, problem och en känslomässig bergochdalbana så kan jag med handen på hjärtat säga att jag har haft så jävla kul att det inte finns en enda synonym för att beskriva det (eller mjo..möjligtvis PUMP9!!).

Känslan sedan april har varit helt euforisk och oftast har lyckoruset dämpat allt som ligger under. ~~Alla~~ De flesta problem har gått att lösa, inga hinder har varit för höga, nya relationer har skapats och gamla relationer har blivit nykära. Det är med lite sorg i hjärtat som jag inser att det kommer bli mindre av detta.
Inte ta slut, men minska och bli mer ansvarsfullt. Hur roligt det än varit så måste man ändå tänka på framtiden.
Då får man ta ner allt en växel och tänka på att bygga upp ett liv, en brygga av trygghet och möjligheter.

Ibland, men bara ibland, får man slå ut vingarna i full prakt och kasta sig från bryggan rakt ut i det okända. Det finns ingen som kan döma, det finns ingen som kan kräva, det finns ingen som kan hindra.
Det är bara att hoppa och känna syret som strömmar in i lungorna och ger ny energi, vända ansiktet mot solen och känna värmen och kärleken som får dig att stråla. Bara vara, bara flyta fritt i ett vakuum av tiden och känna sig ansvarslös, fri och full av liv. Man får inte glömma leva när man vandrar mot döden och då och då ta små glädjeskutt längsmed vägen. Det skadar ingen.

En fråga som ställts säkert 1000 gånger de senaste månaderna från nära och kära (och faktiskt även från fullständiga främlingar)är hur jag känner det och om jag är säker på mitt beslut.
Visst ligger det en oro i att flytta, det finns ingen anledning att hyckla med det.
Jag väljer att satsa på ett förhållande som inte fungerade tidigare, jag flyttar långt ifrån allt och alla till en framtid som är oviss. Men för att få svar på frågor som malt i huvudet ett år. För att med gott samvete veta att jag verkligen gjorde allt för att vi skulle få det att fungera både för min egen skull och för Aminahs skull. För främst dessa två anledningar så måste jag ge det en chans till. Jag hatar att ge upp, och jag avskyr känslan av att känna mig besegrad av omständigheter och missförstånd. Och faktum kvarstår att jag fortfarande har känslor för Mutaz och för vårt förflutna även om det inte alltid verkar så.

Får vi det att fungera så är jag glad, skulle det inte fungera så är det inte meningen att det ska vara vi. Då är det bara till att börja packa igen.
Jag förlorar inget i livet på att ge det en chans till, jag får möjlighet att utvecklas som person och öppnar dörrar för en framtid - oavsett om Mutaz är i den eller inte.
Men jag är självklart nervös och orolig för den känslomässiga biten. Har vi ändrat oss såpass att vi kan kompromissa och kommunicera i vårt förhållande? har vi verkligen känslor kvar för varandra eller är det vår gemensamma kärlek för lilla bus som binder oss till varandra? Hur mycket kommer förhållandet påverkas av omgivningen? Hur länge ska vi orka kämpa om det inte fungerar? och framförallt - kommer vi att kunna släppa allt det gamla, börja om på nytt och göra varandra lyckliga?

Något som är ~~svårast~~ jobbigast med att flytta är kärleken jag har till mina vänner och min familj. Jag har underbara och härliga människor runt mig som jag inte riktigt vet om jag kan leva utan. Telefon och facebook i all ära, men inget går upp emot en ask cigaretter, lite te och skitprat.
Framför allt så kommer jag sakna mina bröder och det gör riktigt ont i hjärtat när jag tänker på hur långt bort vi ska vara från varandra.

Detta året har jag fått en väldigt fin relation med lillebror Martin, och kommit ännu närmre lillebror Mattias. Vi har gråtit ihop och bråkat så vi nästan slagits. Men faktiskt större delen av tiden haft så hysteriskt roligt att man velat stanna kvar i stunden.
För de som inte känner mina bröder så kan jag bara kort säga att de är som natt och dag;
Mattias är lugnet själv och har svårt att vara helt bekväm om han inte är själv med någon eller känner alla i rummet väldigt väl. Men ändå social, rolig och trevlig. Han är magisk med hundar (inte träffat en enda hund som inte blir kär i min bror!) och väldigt försiktig med vad han säger och gör. Ofta flikar han in kommentarer och fnissar lite. Han älskar att kramas, men har lika svårt som mig för att ta fysiska initiativ.
Martin är mer lik mig i sättet än Mattias, han är översocial, hysteriskt rolig, älskar att få uppmärksamhet och skäms inte för något utan är med på alla galna förslag. Han skojar gärna, kramas ofta och älskar att munhuggas, och fäller kommentar efter kommentar som får folk att dra på smilbanden. Tyvärr har han precis som jag själv väldigt lite tålamod och kort stubin. Humöret kan växla väldigt fort och ofta tar vi ut det på fel person. Dem man älskar, de sårar man först. Känner igen mig själv i mycket med Martin, kanske därför vi kommit närmre varandra under sommaren.

Finns mycket man kan säga om mina bröder och jag hade kunnat skriva långa uppsatser som beskriver deras bra och dåliga egenskaper. Men jag nöjer mig med att jag hoppas de vet hur mycket jag älskar och uppskattar dem.

Många tankar om mig själv och de jag älskar som snurrar i huvudet just nu. Blir förvirrad själv av alla tankar och känslor och märker hur jag beter mig och pratar lika schizofrent som jag känner mig.
Ena stunden är kärleken till Mutaz och vår gemensamma framtid ändlös, i nästa så klamrar jag mig fast vid en flyttlåda och snyftar eftersom jag är övertygad om att jag kommer dö utan mina nära och kära här nere.
Jag måste vara ~~riktigt jobbig~~ jobbigare än vanligt att umgås med just nu. Lovar mina nära och kära att det är en övergångsfas. Kommer snart sluta analysera känslor, sms, ord och tankar. Ska bara samla ihop spillrorna av mina nerver först och försöka få ihop dem med silvertejp.

Det är verkligen så det känns. Som om jag sitter på en karusell som snurrar otroligt fort och gör att nerverna slås i spillror.
Känslor kastas över mig, problem tynger mig, oron kväver mig och samtidigt mitt i alla dessa negativa tankar och känslor så kan jag inte låta bli att höja händerna mot skyn, skratta tills tårarna rinner och virvla med.
Livet är underbart, framtiden känns underbar och just nu kan inget segra över mig. Jag går rakryggad med nya erfarenheter, en ~~skruvad~~ moral, en hel sommar med oförglömliga och hysteriskt roliga minnen och en dotter som dagligen gör mig stolt, förvånad och fylld av kärlek (och vansinne då öronen på det lilla trollet inte fungerar ibland).
Ibland snurrar karusellen så fort att man känner för att skrika stopp och hoppa av i farten. Men det går inte, man kan inte ens sakta ner.
Och innerst inne vill jag inte det, för med snurrandet kommer killet i magen.
Jag vill att det ska snurra fortare så ~~den jävla kräkmaskinen~~ karusellen stannar och jag kan återgå till att åka sagoslottet och trycka i mig sockervadd.

Jag står längst ut på kanten på bryggan som jag med rustika brädor, rostiga spikar, kärlek och en massa jävlar anamma byggt under ett år. Jag känner vinden som fläktar och vänder ansiktet mot solen.
Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag, breder ut mina vingar och faller mot en oviss framtid...

puss i pannan

nusse

Vi ses i nangijala

2011-08-11T23:12:00.000+02:00

Idag somnade min ♥älskade faster♥ in.
Trots att hjärtat gråter så är det ändå en lättnad över att hennes lidande är slut. Men saknaden kommer bli stor. Under min uppväxt så var jag mer hos henne och min farbror än vad jag var hemma.
Många lyckliga barndomsminnen kommer från henne.
Alltid, alltid har hon gett mig beröm och stöd oavsett vad jag tagit mig för i livet.
Hon har lärt mig mycket och hon har alltid funnits när man behövt. Hon har varit som en extra mamma vilket jag är så otroligt tacksam för.
Sorgen är stor, tårarna många och saknaden enorm ♥.
Jag gav ett löfte till Marianne för många år sedan, att aldrig säga vila i frid då orden lät så kalla.
Jag torkar därför tårarna och viskar tyst:
Vi ses i Nangijala, ha kaffet redo!♥

Med all min kärlek och oändlig sorg faller tårarna för min Marianne, djupt älskad av alla sina nära och kära och framför allt av alla sina "barn".

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

När livets låga falnar
och allt blir kallt och grått.
Då ska jag tänka på dig
och de stunder som vi fått.

Nu jag hör en klocka klämta
den kallar nog på mig.
När jag lämnar denna världen
är mina tankar kvar hos dig.

Gråt inga tårar
Vi skall mötas ännen gång.
Lev de sista åren lyckligt
och minns våran sång:
Du är det vackraste på jorden
ja, det finaste som finns.
Le, gråt inga tårar
Det är leenden man minns.

När jag kommer upp till himlen
ska jag finna oss en vrå.
En plats för frid och glädje.
Som tiden ej rår på.

En dag du hör en klocka klämta
då kallar jag på dig.
För det vet du väl min älskling
jag kan inte vara utan dig.

Gråt inga tårar
Vi skall mötas ännen gång.
Lev de sista åren lyckligt
och minns våran sång:
Du är det vackraste på jorden
ja, det finaste som finns.
Le, gråt inga tårar
Det är leenden man minns.

När livets låga falnar
och du blir ensam kvar.
Tänk då på de stunder
och allt vi delat har.

Lev sista åren lyckligt
och var ej orolig för mig.
I himlen ska vi mötas.
Jag lovar jag väntar där på dig.

Gråt inga tårar
Vi skall mötas ännen gång.
Lev de sista åren lyckligt
och minns våran sång:
Du är det vackraste på jorden
ja, det finaste som finns.
Le, gråt inga tårar
Det är leenden man minns

(dikten är gjord av mig och jag uppskattar om ni inte använder den utan att fråga först)

♥

älskade ungar

2011-08-11T22:57:00.000+02:00

Sitter och går igenom dikter som jag skrev för flera år sedan. Fantastiskt att ord kan ge tillbaka så många minnen och känslor. Roande att se hur man tänkte och tyckte på den tiden. Hur mycket man brydde sig om andra och framför allt brydde sig för vad andra tyckte. Det har man ju lagt av med helt nu för tiden.

Det är inte sommar längre, har inte varit någon sommar alls detta året. Men nu har minsann hösten kommit på riktigt. När hösten kommer så klär man sig varmt. För mig innebär detta höststövlarna och varm jacka (svart i ull...). Tycker folk det ser konstigt ut så är det inte mitt problem, i mina ögon ser det värre ut med 13åringarna som springer halvnakna i samhället än att jag är varmt klädd.
Min mormor är av en annan åsikt.
Igår trodde jag att hon skulle strypa mig när jag hoppade in påbylsad med tjock jacka, höststövlar och sjal runt halsen (då skulle hon sett vantarna i väskan). Fick ett långt förmaningstal om att det faktiskt är sommar och att om man fryser så bör man istället klä på sig mer sommarkläder. För vad ska folk tänka?! berättade då för mormor att om jag inte bryr mig om vad folk tycker och tänker när jag går och handlar i pyjamas så bryr jag mig inte om vad de säger när jag går i vinterkläder i augusti. Efter flertalet försök att hålla minen så började min lilla mormor fnittra lite lätt innan hon skakade på huvudet och sa "ja inte blir man förvånad inte när det gäller dig!". Undrar om hon blivit härdad genom åren??

Idag har jag uppskattat min mamma på ett helt nytt plan.
Vi har nattgäst i form av söta Nova. Aminah och Nova tycker om varandra mycket, de leker väldigt fint och gillar samma lekar. Men nu har hornen börjat växa på dem båda. Har den ene sagt något så börjar den andre bråka om det. Har Nova hittat en leksak så vrålar Aminah "den är min för jag bor här och du får inte ha den!". Har Aminah hittat en leksak så kommer Nova till mig med hundvalpsögon och säger "jag ville faktiskt leka med den och jag tänkte att jag har den först. Och visst måste man dela med sig för det säger min mamma!".

Om inte mina stackars grannar antingen drabbats av hörselproblem, hjärtproblem eller psykiska problem efter denna övernattningen så är det ett under. Jag har vrålat, jag har vrålat högre och jag har vrålat så det måste hörts upp till kiruna. Jag har även varit pedagogisk och försökt förklara, försökt medla och försökt hota. Korta (väldigt korta) stunder har det fungerat. Värst har lilla bus varit. Mycket tid borta från mamma och sedan behöva dela mamman med Nova när vi väl ses var inte uppskattat. Varit uppriktigt förvånad idag över hur elak och otrevlig min dotter kan vara (mja kanske inte så förvånad då hon är lik mig). Och har tyckt riktigt synd om Nova som har fått kiva med detta lilla troll hela dagen. Å andra sidan när lilla bus varit lugn så har Nova gett järnet för att reta upp henne. Suck.
Däremot så får jag väl erkänna att det är lite mysigt när de slåss om mig. Låg i godan ro i soffan när Aminah kröp upp och började kramas, Nova klättrade upp och slog både armar och ben om mig. Sedan tävlade de i att kramas och pussas mest och vem som kunde ge mest komplimanger. Riktigt mysigt i ca 5 minuter var det.

Fick ett utbrott i köket tidigare under kvällen. Hade sagt till flickorna att jag inte ville ha dem i köket då jag höll på med middagen och ugnen var varm etc. 300 gånger bad jag dem gå ut. Minst. Då slänger sig Aminah i en hög på golvet och börjar med det underbara "mamma...mammma...mammma...mammma...". Jag frågade minst lika många gånger vad hon ville. Fick då veta att de ville ha godis och gav till svar att ingen skulle äta godis innan middagen. Efter att ha bråkat en stund så bytte lilla bus mantra från "mamma...mamma...mamma" till "jag vill äta...är middagen klar..jag vill äta...". Efter flera tillsägelser så fick jag nog och lyfte upp lilla bus och bar in henne på sitt rum med orden "jag vill inte se dig utanför denna dörr fören maten är klar!!". Smått irriterad och med dåligt samvete så återgick jag till att ge min kalvschnitzel all den kärlek som en svindyr kalvschnitzel behöver. Då tassar Nova fram med ~~skräck~~ ~~rädsla~~ något oidentifierbart -möjligtvis beundran- lysande i ögonen och säger:
"martina vet du vad...När jag blir stor och jag har egna barn så vill jag bli en sån söt och snäll mamma som dig. För du är jättesöt och du lagar god mat och du har det alltid mysigt. Så då vill jag bli som dig. Och jag vill ha en sån unge som Aminah, men inte om den skriker som hon för då vill jag bara ha namnet Aminah för det är ett fint namn. Och om det blir en pojk så ska han heta Albert för det heter en kille på raketen som jag är kär i..". Vet inte om det var godis hon var ute efter eller om det var en försäkran om att inte hon skulle flyga in på ett rum av en arg Martina.

Kvällen avlöpte utan mord iaf. Och tillochfrån har vi haft det riktigt mysigt. De kan faktiskt vara söta och rara när de vill. Och när man mutar dem med godis och chips. Litet slagsmål vid tandborstning och lite retande i form av
"du har ingen sån mysig nattlampa som jag!"
"nehe..men du har inte så stor säng som jag!"
"Men jag har hjärtan på mitt täcke!"
"men jag har många kuddar och ett stort täcke!"
"men du har inte så många nallar som jag har!"
"nej men det gör inget för jag ska sova med min mamma och du kommer få en sänghimmel i huvudet!!!"
...lite det stuket innan de somnade utmattade båda två.

ta hand om de dina

puss i pannan

nusse

sommaren är kort....

2011-08-07T23:13:00.000+02:00

Sommaren har rusat förbi, och vilken sommar det varit sedan!
Det märks kanske på att jag inte skrivit sedan palestina resan?!
Kan dock i ärlighetens namn säga att det inte bara är tidsbrist utan även att jag inte haft ork eller lust att skriva då hjärnan går på högvarv.
Massor med jobb och stå i inför flytten till stockholm, men även en sommar med nya vänner och massor av skratt och skoj har sommaren varit fyllt av. Och då jag fått flera uppmaningar och mail att jag måste skriva iaf något på bloggen så printar jag ner delar av det...

För att dra sommaren kortfattat så har den tillbringats mestadels med min mamma. Vi har både arbetat mycket ihop och haft hysteriskt kul då vi varit lediga. När jag hade varit i stockholm sist så var det bara hem och packa om väskorna innan det var dags för karneval. Och vilken karneval det var. Ska väl i ärlighetens namn säga att vi inte såg så mycket av artister och annat utan att vi tillbringade mesta tiden inne på favorithaket.
Men njöt varje sekund av att umgås med bästa bröderna och mamma. Till på köpet fick jag lära mig afrikansk dans, vrålade pump 9 tills jag var hes, målade dukar för att vi skulle ha finaste bordet, fick se emil bryta tån och skrattade oavbrutet i fyra härliga dagar. Ytterligare ett minne som man kan gömma djupt i hjärtat och ta fram de dagar då det regnar i själen.

Trodde inte det var möjligt att träffa ett gäng med människor och känna sig "hemma" direkt. Men tydligen så går det att hitta dem i landskrona.
Underbara människor som nästlade sig fast i hjärtat direkt och som man kände sig bekväm med. Lätta att prata med och öppna om sina liv, nära till skratt och skoj och man känner direkt att här behöver jag absolut inte skämmas för något.
Jag är otroligt tacksam och hedrad över att ha träffat dessa underbara personligheter och jag är rörd över hur lätt man blev accepterad trots fel och brister. De har absolut varit höjdpunkten under min sommar. All kärlek går till dem!

I detta härliga gäng är det några som jag tycker extra mycket om och jag har därför satt i system att ~~plåga livet ur dem~~ visa min uppskattning genom att inte låta dem vara ifred.
Vill dock påpeka att jag enbart gör det för att jag tycker så mycket om dem att jag blivit beroende av att prata med dem och försäkra sig om att jag inte glöms bort.
Något i stil med; håll mig i ditt hjärta så som jag för evigt kommer hålla dig i mitt.

Det här med att jag inte låter mina nyfunna vänner vara är något som min bror bannat mig för, då han tycker jag är ~~jobbig~~ pinsam som kommenterar allt på facebook, skickar sms osv.
Men newsflash lillebror, jag har skaffat iphone och således har jag inte ~~något liv utan är på fb hela tiden~~ några ursäkter till att inte engagera mig och kommentera allas inlägg
- inte bara dem i skåne som drabbas av detta :P

I slutet av månaden åker jag till mamma igen för att umgås med henne (och i ärlighetens namn bröderna som jag saknar en hel del) och ha kul.
Kan behövas efter allt jobbande som varit denna sommaren.
Känns som att jag inte gör annat än att jobba, tycker jag träffar inte Aminah någonting. Och när vi väl träffas så gör den underbara treårs trotsen att vi bara kivar. Längtar till hösten då jag får mer tid med henne och hon kanske kommit ur denna trotsperiod lite.

Min söta lilla höna som jag älskar mer än allt annat och som varje dag förvånar sin mamma med ord, uttryck och hur mycket hon faktiskt förstår. Svårt att tro att hon trots allt bara är tre år ibland när hon för dialoger om zeppelinare, på vilka maträtter man bör ha ketchup, sin morbrors toavanor, ålder då man får börja svära, platser, människor och massa annat. Sitt goda minne har hon ärvt från mig, även språket och hur hon använder det (tjatig med andra ord). Jag hoppas det bådar gott inför hennes framtid och att hon kommer komma långt i livet.

Hon har varit ~~duktig~~ ~~fantastisk~~ otroligt duktistisk lilla bus! när födelsedagen närmade sig så slutade hon med blöja dagtid (nattetid har vi inte hunnit träna) enbart för att få ha kalas. Så både blöj och vällingfri nu för tiden är min lilla flicka. Imponerande att hon bestämde sig en dag att nu räcker det med blöja och har sedan dess totalvägrat ha blöja dagtid. Kan vara så att även envisheten är ett arv från mig.
På födelsedagen fick hon ett litet kalas med mormor Ulla, moster Mitan, lillkusinen Maria och mamma. Hon var väldigt nöjd med sitt lilla kalas, men också ledsen och besviken över att bästa kompisen Alisia inte var med. Så "riktigt" kalas med kompisarna väntar så fort jag har tid och ekonomi till att göra kalaset hon kräver.

Övrigt som hänt under sommaren är att älskade Mormor Lisa somnat in.
Född 1914 så livet har varit långt och lyckligt. Och fantastiskt nog har hon haft hälsan med sig.
En fin begravning var det, och många tårar av saknad och kärlek fälldes.
Jag säger som Aminah:
"Hon har det bra nu. Där uppe i himlen med morfar Kay och farmor Anna och Bamse (Ericas hund som nyligen blev avlivad). Jag tror hon jagar kaniner och skrattar hela dagen, och på kvällen så sover hon på månen..."

_________________________________________________________

I dagsläget, nuet..denna lilla stund av evigheten så försöker jag få ihop alla pusselbitar. Jag försöker få livet och framför allt framtiden att fungera. Ibland är det bra, ibland sämre. Men överlag är jag väldigt nöjd med livet jag har. Skrämmande är tankar och känslor, och framförallt ~~oförmågan~~ rädslan att kunna tolka sina känslor och komma fram till vad man vill i livet.

Just nu går hjärnan på högvarv.
Jag har sagt upp lägenheten och begärt mig tjänstledig (eller åtminstone sagt till chefen att jag vill vara tjänstledig) , jag har börjat inreda lägenheten i stockholm i mina tankar och även ~~tvingat~~ övertalat särbon att skaffa ny soffa etc. Och ändå så känns det som att jag står och stampar.
Tankarna virvlar runt i en vild dans och det känns som att allt snurrar fortare och fortfare. Vill jag jobba eller plugga, har jag tagit fel beslut eller kommer det ordna sig mellan mig och Mutaz, kommer ekonomin att bli bättre eller sämre, kommer det bli bra för Aminah. Kommer jag verkligen klara av att bo med någon -jag som tycker det varit helt underbart att bo själv.

Känns som att jag står och stampar beredd att kasta mig ut i det okända då jag verkligen är trött på ~~livet~~ den slentrian jag fastnat i. Men vågar man hoppas att lyckan ska föra mig framåt och högre eller bör jag istället fasa för att börja om på noll igen. Så många tankar som virvlar runt i ett nät av känslor och ändå inga svar fören jag tagit språnget och kastat mig ut.

Många gånger denna sommaren så har jag tänkt "om bara". Om bara jag väntade med att bli vuxen. Om bara jag inte hade ansvar för fler än mig själv. Om bara man inte måste tänka på morgondagen. Om bara man inte måste följa alla normer och krav som finns i samhället. Om bara tiden kunde stanna upp när man är helt igenom lycklig. Tyvärr så knuffar livet fortfarande på och man måste fortsätta. Motsträvigt men man får hoppas att det kommer fler gyllende ögonblick som gör att man känner sig levande och på rätt ställe i livet.
Suck it up Martina, do not let the past determine your future - let the future become your past...

ta hand om de dina

puss i pannan

nusse

Lite bilder från semestern

2011-06-19T23:29:00.023+02:00

LITE SEMESTERFOTON...

hemma hos bettie i sthlm

möe berg fanns det i palestina

foto på checkpoint som jag inte fick ta...

svårt att se på bilden hur stort stenbrottet verkligen är, men är verkligen ENORMT!

foto från när vi åkte bilen till tul karm

checkpoint som jag inte fick fotografera :P

tyckte otroligt synd om islamisterna som klädde sig i Niqab och handskar och som satt mitt i solen och kollade på sina män som badade...kan inte förstå hur man tänker...

Mutaz och Aminah på "jamal"

aminah solar med pappa

lilla bus har lärt sig att hoppa från kanten i aqaba

aminah och pappa på tivoli i amman

aminah som väntar på pappa i amman

trött och allvarlig liten farrah <3

Mahdi, Mutaz, Mulham, svärfar med Sadiq i knät och Manhal med kamera

omar <3<3<3

Mutaz med mamma <3

mina svägerskor <3 Muna och Sama <3

Nablus in the night

Dima<3..som förmodligen siktar på Aminah...

utsikt från balkongen hos mutaz mamma

Tur och retur till palestina

2011-06-19T19:26:00.002+02:00

Borta bra men hemma bäst är ett känt uttryck. Ibland stämmer det mer och ibland mindre.
För de som missat det så har jag varit utomlands för första gången i mitt liv. Resan gick till Palestina och Jordanien. Eftersom jag är fruktansvärt kass på att föra dagbok så tänker jag göra en kort rese sammanfattning (tro det eller ej men den är kort!).

För det första så är jag heligt trött på att resa. Levt i resväska sedan 27 april och är otroligt trött på det. Först var vi i sthlm och njöt, sedan hem för att arbeta, åkte till skåne och klippte mig, åkte till skåne för fotografering, åkte till göteborg för utbildning, hem och packa om väskorna och sedan åkte vi tillbaka till sthlm. Efter två dagar i stockholm åkte vi mot varmare breddgrader där vi också ägnade oss åt att resa hit och dit.
Efter denna upplevelsen kan jag ärligt säga att jag aldrig hade klarat av att vara nomad!

Flyga med min dotter var ett orosmoment, men (peppar peppar) gick det över förväntan.
Hon skötte sig ~~fint~~ trots att vi ägnade lång tid åt att flyga och lång tid på istanbuls flygplats. Hon pratade med medresenärer, tittade på film, åt lite godis och sov större delen av resan.
Väl i Amman så hade vi väntat oss att kunna åka raka vägen "hem" och sova. Men inte då!
De har nämligen ett fantastiskt roligt system i jordanien. Man ska söka visum på plats för att få komma in. Och självklart var det inte samma för mig som har ett helt svenskt efternamn som för mutaz och aminah som har arabiska efternamn. Så efter flera timmar i kö för att komma fram till en sur gubbe så ägnade vi lång stund åt att diskutera, betala extra och bli fotograferade. Idiotiskt system vill jag påpeka!

Efter spännande biltur där jag kände upprepade gånger att "nu dör jag!" så kom vi hem till kusin Auz.
Fick ett trevligt och hjärtligt mottagande och fick ett enormt sovrum med tillhörande toa (med badkar!!). Efter en snabb dusch och lite te i kroppen så gjorde jag ett svanhopp för att dyka ner i vad jag trodde var en mjuk madrass. Fick nästan blåmärken.
Frågade mutaz lite försynt om madrassen var gjuten i betong eller om det var normalt med så hårda madrasser. Han suckade till svar att eftersom vi hade varit vakna i över 24 timmar så kanske vi kunde ta det samtalet imorgon.
Behöver jag ens skriva att jag fortfarande inte fått svar på om alla i arabländer sover på betong med tunna filtar och platta kuddar?!

Efter ett par timmars sömn så vaknade vi upp lagom till att yngsta svågern Manhal ankom till huset. ~~Lite~~ nervöst att träffas första gången då vi aldrig talat i telefon och jag endast pratat med hans fru 2-3 gånger. Men nervositeten försvann fort då vi genast fann vårt favoritämne att tala om - våra barn, barnuppfostran och mutaz längd.
Ihop med kusin Auz och Manhal så spenderade vi dagen i Amman, gick på galleria och åt och hade trevligt. Jag och Aminah var otroligt fascinerade av djurlivet i amman, inte ofta du delar rödljuse med en åsna (djuret åsna, inte en vanlig karl), får bromsa för getter eller kör förbi ängar där det står hästar och mulor som äter lunch. ~~Imponerande~~ Förfärade blev vi också för trafiken. Vet ni om att det inte finns trafikregler i jordanien? Min mormor hade varit stolt över hur flitiga vi var med bilbälten och hur ofta jag bromsade med mina fötter i baksätet (hjälpte föga då kusin Auz ofta gasade när jag bromsade). Mutaz var konstigt nog helt genomsvett var gång vi hade åkt bil.
På kvällen gick vi till Amto Amman och hennes make för att äta lite och för att presentera mig och Aminah. Blev varmt välkomna, många pussar och kramar och trevliga samtal under kvällen. Amto Amman och hennes make har studerat i USA och rest runt i hela världen. Ammo har bla varit och föreläst i göteborg och uppfattade sverige som ett mycket trevligt och rent land. Även en farbror till Mutaz kom och förgyllde kvällen genom att skämta, leka med aminah och konstant sitta och "slå" mutaz i nacken (vi blev kompisar direkt när vi diskuterade hur jag ska "uppfostra" mutaz).

Dagen efter så började ~~strapatsen~~ det mindre helvetet för att ta sig över gränsen. Tidigt på morgonen kom taxin för att hämta oss och köra oss till första kontrollen. Väl framme så fick vi veta att pga att Mutaz är palestinsk medborgare så fick inte aminah åka samma bil som mig eftersom jag räknas som turist och mutaz inte gjorde det (aminah hade bara svenskt medborgarskap, men pga hennes efternamn så fick hon inte åka med mig). Efter att jag hade ägnat mig åt att skrika, svära och bli otroligt arg så satte vi oss i bilarna. Mutaz, Manhal och Aminah i en VIP-bil..och martina och den tjocka chauffören i en. Alla möjliga tankar hann fara genom huvudet och jag drog många förbannelser över det idiotiska systemet i jordanien innan jag insåg att bilarna körde med max 3 meter mellan sig. Kan fortfarande inte förstå varför vi inte kunde dela bil när de körde samma väg och utan nämnvärt avstånd mellan bilarna. Idioti!
När vi kom fram till den palestinska gränsen så ökade min förståelse för hatet mot israeler markant.

I passkontrollen stod två israelsiska kvinnor som jag studerat medan kön sakta ringlade sig framåt. Dagens nöje för dem måste varit att skrika och vara otrevliga mot äldre palestinska kvinnor då de log nöjt var gång de fick en äldre kvinna som kuvat böjde ner huvudet framför sig. Å andra sidan fann de nog ganska stort nöje i att skrika och vara otrevliga på ett eller annat vis mot alla som kom till luckan. När vi lämnade fram våra pass så begärde de direkt papper på att jag och mutaz är gifta, de fick då pappret som den muslimska "prästen" skrivit i sverige som intygar att vi enligt islam är gifta. Efter att ha studerat pappret en lång stund så haglade frågorna: Hur länge har ni varit gifta, när träffades ni, var träffades ni, är det mutaz som är pappa till flickan, varför ska ni till israel, hur länge ska ni stanna i israel, vad heter familjen ni ska bo hos, vilket telefonnummer och adress har dem osv. Svarade på alla frågorna och trodde att allt var klart. Då fick den ena kvinnan ett anfall av kraftig pms och börjar ha förhör om varför vi inte har samma efternamn, för om man är gifta så har man samma efternamn. Efter att upprepade gånger informerat kvinnan om att det inte finns någon lag som säger att man måste ha samma efternamn när man gifter sig så fick vi äntligen gå vidare.

För kvinnor som likt som jag använder BH med bygel i så vet ni att de är gjorda i metall. Redan på arlanda började jag ångra att jag använder BH med bygel. Varenda ~~jävla~~ kontroll vi har gått igenom så har jag börjat pipa. Varenda ~~jävla~~ kontroll har jag förklarat att det är min BH. Överallt utom vid gränsen till palestina har kvinnor skrattat förstående och viftat att jag ska gå. Men som jag redan nämnt så upplevde inte jag israelerna som jobbar vid gränsen som speciellt trevliga.
När jag började pipa i deras kontroll så förklarade jag för citronen bakom plexiglaset att det är antingen min BH eller mina armband, hon kontrade då genom att vråla att jag ska börja med att ta av mig armbanden och om det inte hjälper ska jag klä av mig min BH. Visade då för henne att tyvärr så får jag inte av mina armband, jag har inte ens en aning om hur jag fick på dem! Med en blick som kunde döda så meddelade hon då att om jag inte har tagit av dem inom 2 min så blir det full kroppsvisitering. Det hotet var lite skrämmande när det står en soldat som riktar vapen mot mig brevid henne. Som tur var så stod det en yngre palestinsk kille vid sidan som bidrog med handkräm, vatten och dragassistans så jag fick av mig armbanden och kunde gå igenom kontrollen igen (nej den pep inte igen, inte fören kontrollen som var på andra sidan byggnaden där mannen som stod i kontrollen blev generad och viftade bort mig när jag sa att det var min BH). Men att ta sig över gränsen var krångligare än att ringa försäkringskassan. Det var kontroller hit och dit, man skulle betala lite här och lite där, man ska stämpla hit och dit och..ja, man kan bli nervsjuk för mindre!

När vi äntligen var godkända för att fortsätta resan (jag fick visum för 3 månader, mutaz för 3 veckor) så hoppade vi på det som kan kallas kollektivtrafik i palestina.

En liten gul minibuss med en kedjerökande chaufför. Nu tänkte sig säkert många en fin liten buss med ac...och säten. Men där trodde ni fel. Förutom chaufförens säte så fanns det ytterligare fyra säten, men platsbristen hade han fiffigt löst genom att sätta in plaststolar. För den äventyrslystne kan jag absolut rekommendera denna upplevelse. Man sätter sig på en plaststol i en buss som skramlar högre än en burk med bultar i, sedan åker man i 140km/h upp för slingriga vägar på höga berg. Sakta ner i kurvor behövs inte, inte heller köra på rätt sida av vägen eller för all del hålla sig en bit ifrån kanten så att man inte rasar rakt ner. Mitt tips till modiga som ger sig in på denna äventyrliga färd är att ha ögonen stängda och aldrig ta uppehåll i bönerna till högre makter.

Tillslut efter att ha svettats mängder hela resan så var vi äntligen framme i Nablus. Funderade på om det kunde vara värre att möta svärmor än att åka lokala taxin, men hann aldrig analysera det klart innan en söt liten kvinna på 150cm öppnade dörren och brast ut i tårar. Det tog ungefär 2 minuter och sedan var jag i det närmsta hopplöst förälskad i mutaz mamma. Aldrig tidigare har jag blivit så pussad, kramad och omhuldad. Första frågan efter pusskalas och tårar var om jag var hungrig, sedan öppnade hon frysen och visade att hon och svärfar varit och fyllt hela frysen med Nablus ost (min absoluta favorit bland ostar, hade lätt kunnat leva på bara den osten).
Strax därefter trillade övriga familjen in. Svågern Mulham och hans fru Muna och deras två barn Omar och Farrah, svågern Mahdi och hans fru Sama och deras barn Dima och Sadiq och min svärfar. Det blev en himlans massa pussar och kramar och många skratt när både jag och mutaz familj försökte kommunicera på ringrostig engelska (jag var absolut sämst och hade någon fjantig dialekt när jag pratade). Och det tog inte lång stund innan jag hade adopterat mutaz familj till mitt hjärta. Otroligt vänliga, humoristiska och intelligenta och med de största hjärtan jag träffat på. Kände mig som en i familjen direkt och känslan av att allt var nytt försvann fort.

Under vår tid i palestina så var vi i Nablus och Tul karm (Mahdi är tandläkare och har sin klinik där). Jag blev visad många fantastiskt fina platser, blev presenterad för en hel drös människor, fick mat som hade gjort per moberg knäsvag och bara njöt av att få umgås med mutaz familj.

Vanligaste frågan sedan jag kom hem är om jag bar slöja där nere, nej det gjorde jag inte. Jag täckte inte håret, jag var sminkad och bar vanliga kläder (men respekterade det muslimska genom att inte gå i linne och minikjol) och jag rökte offentligt. Under min tid i palestina så var det ytterst få kvinnor som inte bar sjal (och då noterade jag ändå att det låg flera katolska och ortodoxa kyrkor i nablus) och jag såg inte en enda som rökte offentligt. Jag noterade även att jag var längre än alla då vi var ute och promenerade, kändes lite som att jag var med i Gulliversresor -den svenske vikingen åker till palestina eller något kunde varit en passande filmtitel om någon känner att de vill göra en film om min resa. Men jag har inte fått en enda kommentar (mer än från mutaz mamma som frågade varför jag klär på mig så mycket när jag går ut) och inte en enda sten i huvudet.

Man märkte av kontrasterna mycket. När vi åkte mellan nablus och tul karm så såg vi flera beväpnade soldater och åkte genom checkpoints. I affärerna var majoriteten av allt man kunde köpa israeliska varor då det oftast inte tillåts att ta in varor från andra länder (allt annat är made in china). Kläderna var av samma kvalité som de vi i sverige köper på marknad, men priserna var betydligt högre. Och jag blev förvånad över att se hur dyrt allt var (mutaz köpte lipton chailatte åt mig - 10påsar 200kr). Man märkte även av hur låsta alla är och hur frustrerade de är över att vara inlåsta i sitt eget land och ändå bara kunna stå hjälplöst vid sidan av och titta när israelerna rent ut sagt stjäl deras mark. För mig som är uppväxt i sverige och därför anser att de mänskliga rättigheterna är självklara, precis som att alla har rätt till sjukvård och barnomsorg så kändes det svårt att se allt detta som i mina ögon är missär. Det var även många jobbiga samtal där man blev mer insatt i situationen i palestina. Men trots allt detta så var hela vår vistelse fylld av skratt och härliga stunder. Vi var på ena berget en kväll och tittade ut över nablus, otroligt vackert! och vi var i de gamla delarna av staden där min svägerska guidade runt mig och berättade aknedoter i stil med "det sägs att jesus vandrat här, detta är en av världens äldsta marknader, förr i tiden så...".

I varje gatuhörn finns något att titta på (och en åsna) och för mig som är barnsligt förtjust i hus och gamla byggnader så var detta ett himmelrike. Jag blev kär i Nablus,jag pratade flera gånger med mutaz att jag t.o.m hade kunna tänka mig att ha semesterbostad där. Tul karm var mest förvirrande för mig (men berätta inte detta för min svärfar då hans hjärta klappar för tul karm).

På tal om mina svägerskor så tog de med mig på en tjejdag, vi åt frukost på ett hotell (http://www.alyasmeen.com/) och ägnade sedan dagen åt att titta på bebiskläder åt sikis lilla adriano, jagade efter en abaya till mig (och ~~jädrans~~ så snygg abaya jag hittade!) sedan började aminah bli trött och varm och vi fick tyvärr bege oss hemåt. Mina svägerskor är underbara båda två, väldigt sociala och lätta att prata med. Vi ägnade halva frukosten åt att diskutera männen i familjen och prata likheter och olikheter, positivt och negativt samt att prata uppväxt, barn och framtidsdrömmar. Det är många kvällar sedan vi lämnade palestina som jag har saknat deras sällskap.

När det gäller mina svågrar så har jag svårt att finna ord. Vi har Mulham som är läkare. Trodde han var allvarlig och lite kylig då han knappt pratade med mig första dagarna. Men insåg senare att han bara är blyg och reserverad. När han berättade om hur hans första middag hemma hos Sama hade varit och speciellt hur kycklingen såg ut så önskade jag flera gånger att jag hade filmat.Har ni aldrig sett en arabisk allvarlig läkare försöka imitera en död stoppad kyckling som minskat till halva storleken ihop i ugnen så har ni verkligen missat något.

Sedan har vi då Manhal, en svåger som jag inte trodde jag skulle bli så bra kompis med. Men vi hade många trevliga samtal och kom varandra ganska nära. Han var en otrolig trygghet för mig när vi reste då han har rest över gränserna fler gånger än mutaz, och framför allt så har han rest med barn. Han organiserade allt, informerade om allt och var den som tolkade när alla pratade i mun på varandra. Jag är skyldig honom många tack för att han stod ut med att resa med oss, letade upp allt jag ville ha och såg till att vi hade det bra.

Sista svågern är min nya BFF. Jag har hittat den arabiska versionen av mig själv. Min svåger Mahdi har exakt samma humor som jag, pratar lika mycket och lika gärna som jag och han har samma fanatiska intresse för mat och matlagning som jag har. Han pratade enbart engelska när jag var i närheten (för att jag skulle förstå vad alla pratade om) han lagade gudomlig mat och fantastiska tårtor, han ägnade timmar åt att berätta om sina resor, i detalj beskriva hur han tillagar en maträtt, berätta för och nackdelar med att vara gift, berätta minnen från barndomen och han drog ut mina tänder. Mahdi är min nya tandläkare (gratis är bäst inte sant), och i egenskap av detta drog han ut två visdomständer och skällde ut mig för att jag inte använder tandtråd, borstar inte tillräckligt bra, dricker för mycket med kolsyra och till på köpet röker och äter för mycket sött. Jag avgudar Mahdi!

~~För er som tycker det börjar bli jobbigt att läsa nu så ska ni bara veta hur jävla keligt det är att sitta och skriva ner allt...~~

Det finns så mycket mer att skriva, så många små stunder som jag tänkt att jag ska skriva om..och jag minns inte en enda..

Jag kan berätta hur det var första morgonen när vi vaknade hos mutaz mamma. Jag bad dem sätta på varmvatten för att jag skulle kunna duscha. Svärmor satte på vattnet och förklarade på engelska hur jag skulle göra för att varmvattnet skulle komma. Jag nickade och sa att jag förstod och föste sedan ut henne ur badrummet. Det är ju så att jag har genomgått en gastric bypass, bröd och olja funkar inte riktigt med min mage utan gör att jag får ägna morgonen åt toabesök. Till saken hör också att jag inte ens kan kissa när jag vet att någon hör. Så föreställ er våndan jag hade när jag verkligen behövde gå på toa och hela mutaz familj stod utanför och frågade om allt var okej, om jag behövde något eller om de skulle hjälpa till med något. På andra sidan dörren satt martina med benen i kors och gjorde grimaser...

~~Jobbigast under hela vår vistelse utomlands har varit aminah~~. Så hemskt det lät. Vad jag menar är att när vi lyfte från arlanda så drabbades min dotter av ett visus som ändrade hela min söta lilla dotter. Hon blev ett monster. De tre första dagarna i palestina märkte vi inte av det så mycket. Men sedan märkte vi allt och lite till. Aminahs kusin Dima är två veckor yngre än henne. Flickorna är väldigt lika i sättet. På fjärde dagen berättade jag för min dotter "gör vad du vill med Dima så länge hon inte blöder". Då hade jag tröttnat på att förmana, skälla och försöka sära på dem vid slagsmål. Det har varit svartsjuka, dagliga slagsmål och tävling om allt och alla (aminah t.o.m bytade mamma för hon ska ha Dimas mamma!)och lilla bus har varken lyssnat på pedagogiskt prat, hot eller mutor. Det var även lite trist när man vill hinna med så mycket, göra så mycket och se så mycket att man har en dotter som sover mellan kl 12-15 varje dag och sedan vrålar vid 20 för att hon vill sova. Och det har varit hjärtskärande att märka av hennes hemlängtan. Upprepade gånger har hon frågat "bor vi här? är detta vårt hem?", hon har sagt rakt ut att hon längtar hem och hon har gråtit efter sin kusin alisia. Det var nog tufft för lilla bus att resa runt på det viset, och jobbigast av allt var nog att hon utan problem förstod vad alla andra sa, men ingen förstod henne. Aminah förstår arabiska flytande och pratar en hel del, men har inte förstått att hon måste byta så hon pratar arabiska för att de ska förstå henne.

Tiden flög fort och efter två veckor så åkte vi tillbaka till Amman för att ha lite "familje-tid". Efter två dagar med shopping och god mat så åkte vi en varm buss ner till Aqaba för att vara på hotell. Det var ljuvligt att få bada och sola i två dagar, och det var fantastiskt gott att få äta en kycklingsallad. Efter alla tunga maträtter så var det nästan så man grät när man fick isbergssallad. Hotellet var jättefint med stor mjuk säng och de fluffigaste kuddarna jag någonsin lagt mitt huvud på (http://www.moevenpick-hotels.com/en/pub/your_hotels/worldmap/aqaba/overview.cfm) och vi verkligen njöt av varje minut. Aminah lärde sig dyka, hoppa från kanten och enligt egen utsago att simma. Jag försökte bli brun, men blev mer röd. Och bäst med dagarna på hotell var att vi fick lite andrum från att vara sociala. Vi fick tid att rå om varandra och ladda batterierna lite. Sista kvällen (vi var förvisso bara två nätter) så åkte vi häst med vagn genom akaba centrum, aminah var hysteriskt lycklig. Så vi får väl åka med lilla bus till gränna och åka remmalag nu när vi är i sverige igen. Sedan promenerade vi runt lite och tittade i skyltfönster och letade ställe att äta på (slutade på McDonalds då aminah fick välja). På vägen hem mötte vi en äldre man med kamel som tyckte att aminah var så otroligt söt att han fraktade först henne och mutaz hela vägen fram till hotellet (jag blev erbjuden men vägrade sitta på en skitig kamel när jag hade kort jeans klänning på mig) och när aminah sedan grät för att kamelen skulle gå så fick hon rida själv en stund. Detta var enligt aminah själv bäst på hela resan.

Efter en trist och lång resa hem igen från paradiset så ägnade vi sista två dagarna i Amman åt att shoppa, vara på innomhustivoli, testa varenda jävla "såndäringa-som-man-stoppar-pengar-i-så-rör-den-sig-i-3min", turista, hälsa på släkt och bara njuta av vetskapen att vi snart skulle vara i sverige igen.
Både jag och aminah var trötta på varandra. Jag var trött på att inte kunna gå undan och bara vara en stund för mig själv. Och alla tre längtade efter svensk mat. När man är iväg med en så liten så går tiden både för fort samtidigt som man inte kan vänta tills man är hemma till vardag och rutiner igen. När man saknar dammsugare och kiv om leksaker, då vill man hem

Flyget gick mitt i natten och jag är otroligt imponerad över min dotter. Jag vet om att hon har ärvt sin sov-förmåga från mig, men att den var så välutvecklad kunde jag inte ana. Hon somnade i bilen på väg till flygplatsen. Sedan sov hon sig igenom incheckning, två timmars väntan i en full vänthall, när vi klev på planet, när vi spände fast henne, när vi lyfte, bullret från matvagnar, prat från medresenärer, gråt från bebisar, landningen i istanbul, buss från flyg till flygplats och en bra stund inne på istanbuls flygplats. Där inne vaknade lilla solstrålen och skulle utforska hela istanbuls flygplats. Och den är inte liten..

Hemma i sverige igen tillbringade vi några dagar i sthlm då min hyresvärd inte lyckats jaga på hantverkarna tillräckligt med min toalett -den har "bara" varit under renovering från 12 maj till 16 juni. Kände inte för att komma hem och varken kunna kissa eller duscha och till på köpet behöva ägna hela dagarna ihop med hantverkare.

Sedan när vi kom från sthlm åkte vi raka vägen ner till mamma i landskrona då min toa fortfarande inte var klar. Efter en vecka i skåneland är vi nu äntligen hemma igen. Hem ljuva hem och fantastiskt underbara vardag!!!

Jaha...den korta versionen av vår resa är slut. Kan sammanfattas med dåligt humör, många skratt, mycket kärlek, nya vänner, mängder med mat, underbart väder och hoppas vi åker snart igen!!!

Eftersom jag vet att folk undrar och ställer frågor till min familj och mina vänner så vill jag passa på och informera om att jag till hösten flyttar tillbaka till sthlm. Efter många samtal, tårar, bråk, analyser och flera månader isär så har jag och mutaz kommit fram till att vi ska göra ett sista försök. Kärleken finns trots allt kvar, båda har vi insett misstag vi gjort och vad vi behöver kompromissa om. Aminah är en stor anledning till att vi försöker igen, mina framtidsplaner och saknaden efter mutaz en annan. Det finns många som dömmer på förhand och anser att detta är ett felaktigt beslut av mig och att jag gör fel både mot mig själv och mot aminah. Men, det är faktiskt mitt liv, och jag ber er därför respektera mitt beslut och jag ber er även att låta bli att prata om det ni inte vet.

tåg, tåg, flyg, taxi, bil, tåg, flyg, tåg...

2011-05-07T00:28:00.002+02:00

Jaha, snabb uppdatering såhär mitt i natten :)

Har varit i sthlm ett par dagar, helt underbart. Känns verkligen som att komma hem! Har bott hos "lillasyster" Bettie och haft mys med henne, tvingat henne att köpa gardiner med färg och lite blommor. Men jädrans så mysigt det blev!! Bettie hade mysigt innan jag tvingade henne att köpa en massa nytt också, men hennes fönster blev underbart fina med lite färg i.

Dagarna spenderades ihop med Mutaz. Vi besökte familjen i både åkersberga och norsborg, samt var på kista och heron en hel del. Kaffe med Anna hann jag också med. Försökte få tag på Rosalia när vi var där uppe, men knas med telefonen troligvis :(

Efter välbehövlig semester har vi nu kommit hem...för att packa om väskorna.

Dagen efter vi kommit hem från sthlm så ringde exet och bad oss följa med till palestina. Så den 14:e maj lyfter flyget från arlanda. Första gången jag och lilla ska flyga, och första gången vi ska träffa Mutaz familj. Lite nervöst.

Inte ett dugg nervös över att flyga faktiskt, men nervös över resan mellan jordanien och palestina. Många kontroller, många beväpnade soldater, mycket trängsel och arabisk dramatik. Mest orolig för hur aminah ska hantera det. Är även nervös för att träffa Mutaz familj då jag inte träffat dem tidigare, och nu ska vi träffas när jag och Mutaz inte längre är ihop. Fasar för alla kulturkrockar som kommer uppstå. Hyser dock inte minsta tvivel om att vi är välkomna och kommer bli bra behandlade, och vet att vi kommer ha trevligt och roligt (iaf större delen av tiden).

Har funderat nu i två dagar på vad som ska packas med och vad som kan införskaffas där. Vilka kläder ska man ta med sig och vilka skor är nödvändiga. Hur varmt är det och är värmen annat där än i sverige. Hur täckt måste jag vara för att inte vara respektlös etc. Och vad får man ta med sig och inte på flyget. Många tankar och många funderingar. Men får väl snällt luta mig mot Mutaz och låta honom sköta det mesta.

Dags att försöka få sömn, imorgon blir en lång dag med fotografering på "modell för en dag" och sedan utgång med mamma, jannicke och kanske emil :)

puss i pannan

nusse

kort kort

2011-04-23T22:44:00.003+02:00

Sitter på jobbet och kliar på soleksem. Moder natur struntade i våren detta året och hoppade direkt till sommaren. Skönt än så länge, vi får väl se om ett par veckor om jag börjar gnälla då när värmen börjar bli för mycket. Man är väl svensk.
Är riktigt dålig på att blogga nu för tiden, ibland får jag ett sting av dåligt samvete då jag tydligen har många läsare som följer min blogg. Men det finns en enkel förklaring. Jag mår så himla bra, njuter av livet och är lycklig så det finns inte tid att blogga längre :)
Trots att lilla bus är inne i en hemsk period av trotsålder, det varit kämpigt med ekonomin och det känns som att tiden aldrig räcker till så går jag runt med ett lyckorus i kroppen. Vissa kvällar känns livet ensamt, vissa dagar är allt jobbigt och kämpigt. Men lyckan och harmonin svallar runt i kroppen.

Därför blir det ett ytterst kort blogginlägg idag, har egentligen ett helt lager med roliga saker att berätta om lilla bus, men fingrarna vill inte riktigt printa ner allt. Tröttheten värker i kroppen, tankarna snurrar, och jag känner helt enkelt att "palla" som den yngre generationen säger :P

Vill dock printa ner att jag är tacksam för alla som finns runt mig, som får det att fungera, som förgyller min vardag, som gör att jag varje dag är tacksam för livet. Speciellt tack till Mensur och Jannicke som alltid finns där och som peppar, pushar och sätter guldkant på mitt liv. Ett extra stort tack till syster och övriga i familjen som ställer upp till tusen med Aminah och allt som kan tänkas dyka upp. Och en jävla massa kärlek till alla i min omgivning som förtjänar det!!
Ni betyder mer än ni anar och jag älskar er högt för detta <3

puss i pannan

nusse

Saknaden efter lilla bus gör att det inte går att blogga vettigt..

2011-03-22T13:52:00.003+01:00

Det är tyst här hemma. Det enda som hörs är låtarna på spotify.
Aminah har rymt till mormor i skåne, deklarerade högljutt att hon minsann inte tänker sova hos sin mamma utan kommer en annan dag. Packade väskan med kläder, filmer och livsnödvändiga saker så som den lilla katten, den gräsligt fula handväskan hon tjatat sig till från mormor ulla, hello kitty borsten, lypsyl, gummiband, två små barbies och växeln hon fjäskade sig till från Anna på personalmötet igår. Efter en snabb kram och puss virvlade hon ut genom dörren med mormor Leena. Första 30 minuterna njöt jag. Det var tyst, jag hade bestämmanderätt över vad som visades på tv och jag kunde äta glass utan att samtidigt hålla koll på att inte hela soffan var full med glass från lillan.

Sedan försvann lyckan och ersattes med ångest. Plötsligt blev det allt för tyst och ensamt. Pratade högt med mig själv och kände mig som ett psykfall, satte på tvn högt och diskuterade med den...kände mig fortfarande som ett psykfall. Plockade lite leksaker från golvet, rensade ur lillans garderob (som blev väldigt tom!) och tjatade i telefon. Lekte med facebook och läste ointressanta artiklar. Tillsist ringde jag mamma för att kolla så att dottern levde, vilket hon i allra högsta grad gjorde. Fick prata med lilla bus som genast blev ynklig och berättade att hon ville hem till sin mamma. Skar i hjärtat när jag sa åt henne att hon var tvungen att sova hos mormor. Skar ännu mer när hon inte blev ledsen över det svaret.

Uscha så jobbigt att vara barnledig. Trots att jag längtat efter att vara lite själv och kunna andas ut från att vara mamma bara en kort stund. Men imorgon kommer hon hem min lilla höna. Full av energi och bubblande prat ska hon virvla in och ivrigt berätta allt och inget för sin mamma medan hon ska kramas och pussas. Jag längtar. Är med vemod jag inser att hon ska till dagis på torsdag då jag jobbar, samma sak på fredag. Lördag åker hon till kusinerna och är inte hemma igen fören söndag. Skulle egentligen åkt till stockholm och åkt på kryssning till riga med exet, men då migrationsverket kidnappat hans pass i över ett år pga att de har långa väntetider på att få sitt medborgarskap, blir det inget. Får ta det en annan gång.

På tal om moster Malin...
Aminah har varit och shoppat helt själv. I ullared med sin moster Malin och moster Malins man Papi Culo. Det var väldigt intressant när hon kom hem och visade sina fynd.
Ett par gristofflor, ett smyckeskrin med dansande ballerina, en Fifi film och en påse polly. Väldigt fina saker enligt henne själv, inte alls strumporna som mamman hade hoppats på.
När hon var med moster i ullared så var de även inne ett snabbt besök på sexbutiken. Hur systern min tänkte när hon släpar in en 2½ åring i en sexshop när hon vet hur mycket denna ungen tjatar till allt och alla vet jag inte riktigt. Hämnd för något från när vi var små kanske?

Inne i sexbutiken hade min dotter varit imponerad av ett set röda stringtrosor, cape och tillhörande bh med fjädrar på. För sådan ska hon ha när hon blir stor. Lilla bus hade även undrat varför de har så stor snopp vid kassan när det hänger mycket finare på väggarna.
Min dotter har sedan sin shoppningtripp haft telefonförbud med sin pappa. Kombinationen ivrig tvååring och arabisk konservativ pappa är inte bra. Det skulle kunna sluta med en trafikolycka om fadern är på jobbet och sitter i sin taxibil.
Bara hoppas hon har annat att redovisa för sin pappa nästa gång de kommer hem...eller mjaa..kanske inte är så poppis heller när hon ska redovisa hur hon slängde ut sin mormors "manliga vän". Och det finns ingen tvekan om att hon säkert har något intressant att berätta när hon kommer hem från sin kära moster.

puss i pannan

nusse

lilla bus har varit på semester...

2011-02-23T18:43:00.002+01:00

Lilla bus har åkt tåg. Det var en intressant upplevelse.
Får väl i ärlighetens namn säga att min lilla flicka var otroligt duktig och agerade som en van resenär. Ivrigt hjälpte hon mamman att dra väskan till platsen, hoppade upp i sätet och gjorde sig bekväm. Av med skor och jacka, upp med dockan och ut med handen och krävde dricka och tablettask. Mamman som åkt tåg lite oftare och lätt blir åksjuk gjorde som vanligt och pluggade in musik i öronen för att somna. Ack om det hade hjälpt.

Aminah pratade på som vanligt...med allt och alla. Var en mycket road tågvagn som pustade ut i göteborg. Vid det laget hade ingen missat att "klockan över dörren är 12 minuter fel och nästa stopp är falkenberg" eller "klockan över dörren är 12 minuter fel och nästa stopp är varberg". Lilla bus var även vänlig nog att berätta att "Mensur handlar i falkenberg, men inte den Mensur som mamma har i rumpan för den Mensur lägger mamma i toaletten". Övrig information som tåget fick av lilla bus är b.l.a att vi ska sova hos tant Bettie, vi ska åka till pippi-huset och vi ska träffa pappa, och tant Zenaa ska måla Aminahs naglar, och vi ska äta nuggets och beställa pizza, och vi ska på bio, och Aminah ska handla lypsyl och en klänning och smink, och mamma ska köpa skor...Allt utan att inhalera nytt syre.

Väl framme i sthlm så plockade exet upp oss och fick beröm av lilla bus. "Åh pappa vilken fin bil du har, den är så snygg pappa!". En gul taxibil...
Väldans bekvämt att åka taxi hela helgen dock. Och imponerande med alla funktioner.
Helgen avlöpte ganska lugnt. Och väldigt dyrt.
Junibacken var första och bästa utflykten. Aminah var helt hysterisk och vi ägnade 3timmar åt villavillekulla. Mestadels på toaletten då min dotter var imponerad över att pippi inte bara har en toalett i sitt hus, utan faktiskt använder den med. Hon informerade tydligt alla "gäster" som kom in i huset att "där finns toaletten och om du ska bajsa så tvätta händerna med tvål". Mamman höll sig på en bänk med en bok så ingen skulle förstå att den lilla krulliga bulldozern tillhörde mig.

Upptäckte att min dotter har något emot asiater. Var en liten söt flicka som lekte runt i pippi-huset. Henne blev Aminah mordisk på. Vart än den lilla tjejen gick så var Aminah tätt bakom med mord i blicken. Skulle flickan gå in någonstans så smällde Aminah igen dörren framför henne. När flickan var på pippis balkong så ställde sig aminah med händerna på höfterna och frågade "har pippi sagt att du får vara här?!". Sedan gjorde flickan misstaget att gå mot rutschkanan.
Aminah följde likt en skugga efter och när flickan stod och tvekade för om hon vågade åka eller inte så gick lilla bus till attack. Hon tog sats och satte fart på de knubbiga benen och gav tjejen en sån knuff så den stackars flickan flög rakt ner i rutschkanan, gjorde ett par kullerbyttor inuti den för att sedan avsluta i att komma ut väldigt fort från åkturen och landa på rumpan ett par meter bort från pippi-huset.
Kvar uppe vid rutschkanans början stod en liten krullig knubbig sak med ett stort leende och jublade "sågde du mamma så fort flickan åkte!! ge mig henne igen!". Mamman väste fram att man måste vara snäll och gick med röda kinder för att be om ursäkt till flickans mamma och kolla så flickan var okej. Det tog inte lång stund efter det innan de gick.

Efter ett tag så skulle det bli teater på junibacken. Satte oss ner och laddade med dricka och äppel till Aminah för att hon skulle vara tyst. Var en såndäringa pedagogisk föreställning där barnen aktivt deltar. De skulle med hjälp av barnen spela upp rödluvan. Barnen ändrade om så att rödluvan blev rödfisen, mormor hade pruttsjukan och behövde kött och vargen var en hund. Allt gick bra tills scenen med mormor kom. Då började min dotter skruva på sig. Värre blev det när hunden åt upp mormor och mormor pruttade inne i magen. Då fick min dotter panik, ställde sig upp och meddelade högt att "usch så äckligt att fisa på kläderna och på mössan!! Jag tyckte inte om teater!". Vi smet snabbt därifrån. Efter lite fika som tröst för trauma mamman utsatt henne för var lilla bus nöjd och shoppade lite innan hon meddelade att vi kunde åka.

Dagen fortsatte lugnt och vi hade det riktigt trevligt. Efter kvällsmat så begav vi oss hemåt i den gula taxibilen och Aminah gav en sammanfattning. Tillsist började hon prata om teatern.
Efter att ha pratat med darr på rösten om hur hemsk teatern var så utbrister hon "mamma jag tyckte inte om teatern!...och inte pappa heller!", den trötta mamman mmmmade till svar. Då tar lilla bus i från tårna och ryter till "men du mamma, du älskade teatern!!".

puss i pannan

nusse

mamma är lik sin mamma...

2011-02-02T19:03:00.002+01:00

Det är en liten uträknande dotter jag har. Kan inte förstå vem hon ärvt det av då hennes mamma är så änglalik och hennes pappa..tja han är ju man.
Inte nog med att lilla bus insett att hon är söt som en sockerbit och rolig som få. Hon har även börjat försöka manipulera och fjäska för folk.

Just nu är min dotter inne i en Astrid lindgren period. Kan inte påstå att jag är glad åt detta då jag själv inte är så glad i dessa filmer. Men lilla bus avgudar dem. Från morgon till kväll så ger hon direktiv om vilka filmer hon vill se. Mamman försöker förtvivlat begränsa det till 2 filmer om dagen. När vi kompromissat klart brukar det sluta på fyra. Mer än så klarar inte mamman av.

Idag så har öronen varit ur funktion på lilla bus och mamman bestämde då att det var filmförbud. Dottern frös fast och såg ut som ett levande frågetecken och ifrågasatte varför.
"För att du inte lyssnar Aminah, och för att du har skrikit och bråkat hela dagen" var det otroligt pedagogiska svaret.
Efter en stunds funderande så satte hon på charmen, la huvudet på sne och sa "men mamma nu är du tokig!".
Morrade lite till svar och upprepade flera gånger att det blir minsann ingen film för att hon inte varit snäll.

Det var som att trycka på en knapp. Vips så kom det en liten bortbyting. Hon såg precis likadan ut som min dotter, men det kan inte inte varit. Komplimanger, beröm och kärleksförklaringarna haglade!
"åh mamma du är så snygg!"."mmm mamma vilken god mat jag fick idag, den är jättegod!". "Mamma din rumpa är så söt!". "mamma jag älskar dig...mest i hela världen!". "Åh mamma, min mamma, du är så snäll". "men herregud mamma så snygg du är!! du har så fina kläder (pyjamas!)".
Tyckte om den lilla bortbytingen som satt där änglalik och höjde självkänslan. Kände hur hjärtat växte lite, hur jag älskade denna lilla krulliga varelse som uppenbarligen dyrkade mig. Kände mig stolt över att ha burit henne i magen, att legat helt drogad när de tog ut henne, att lyckats med att få henne att överleva hittills.

Men som med det mesta i livet hade det en bakhake. Jag borde sett det komma. Jag borde anat. Men i mitt lyckorus över att vara snygg i pyjamas och att någon uppmärksammat min rumpa och dessutom lovordat mig och bedyrat sin kärlek till mig så var jag aningslös. Jag var helt enkelt inte beredd. Då gick hon till attack hårt och brutalt.

Med stora fina bruna rådjursögon med täta långa fransar. Med sitt solskensleende som gör att isen runt mammans beslutsamhet smälte och med socker i rösten så högg hon en kniv i bröstet på mig. Hon gjorde stora sprickor i min mammafasad.
"Mamma kan vi titta på bullerbyn nu?".

Inte ett minne av mina hot fanns kvar, enbart det sockersöta fjäsket och det lilla änglalika ansiktet. På små moln gick jag fram och satte på DVDn. När jag vänder mig om så står lilla bus där med ett stort leende. "nu är jag snäll igen mamma!".
Då slog det mig. I slowmotion så såg jag mig själv, mina hot och hur övertygande jag varit tidigare under dagen. En mamma som verkligen sätter gränser och lär sin 2åring vem som bestämmer. Var fanns den mamman nu?!

Jag kände mig som en svag människa, en ynklig mamma. Lilla bus är två år gammal. Och överlistar sin mamma. Hela min världsbild blev ifrågasatt en kort stund. Sakta blev jag nedplockad på jorden. Gjorde det som alla mammor hade gjort i samma situation och försökte lura min dotter. Försökte förtvivlat mata henne med lögnen "du-får-titta-bara-för-att-din-mamma-är-så-snäll!" men såg på hennes höjda ögonbryn att hon innerst inne tänkte "yeah right mamma, jag ÄGER".

För att samla mig en kort stund och fortsätta den mentala dansen med min dotter så gjorde jag en kopp cappuccino och gick ut och rökte. Hämdlystet började jag planera nästa drag. Jag måste ligga steget före och överlista henne. Blir det mer sprickor i mammafasaden så kraklerar allt. Inte fler gånger ska hon manipulera mig på det viset.

Satte mig i soffan för att trösta mig en sväng med att läsa om andras olycka på facebook. Då kommer lilla bus försiktigt och kryper upp. Hon pussar och kramar och berättar att hon älskar mig mest i hela världen och att jag är så söt, snäll och snygg och bedyrar att jag är nummer ett i hennes liv. Ser i mitt inre hur solen tittar fram bakom de mentala molnen. Kanske är hon inte så uträknande iaf.
"Mamma jag vill ha rån och gurka".
~~Fan!~~ jag gick på det igen, ungen har lärt sig hur hon ska göra. Mitt liv är över. Welcome to hell dear mum, welcome!

Sedan slår det ner i tanken. Glödlampan tänds och mungiporna dras ofrivilligt mot öronen. Jag drar lilla trollungen intill mig och pussar och kramar på henne. Berättar att jag älskar henne mest i hela världen och att hon är den sötaste som finns.
Hon är ju en kopia av mor och mormor.
De forsmanska djävulsgenerna har tagit sig över till ytterligare en generation.
Härligt att se att hon är mamma upp i dagen!!

puss i pannan

nusse

Min viktresa fram till GBP

2011-01-26T01:06:00.004+01:00

Jisses så dammigt det var här...

Skulle skrivit och uppdaterat. Hade ~~storslagna~~ planer på att uppdatera dagligen i min smärta och missär efter operationen. Nu blev det inte riktigt som jag tänkte mig då jag hade i det närmsta planerat att vara döende den första veckan efter operationen. Tji fick jag. Inte en chans till medlidande. Tacksam över att det gick problemfritt och att jag mår väldans väl efter är jag. Men sjukskrivningen blir så dryg när man är pigg och känner sig bra men ändå inte får göra något för att inte riskera operationen. Lite trevligt hade det allt varit att ligga på soffan och oja sig och att folk vallfärdade med blommor för att visa medlidande.

Genomgick min gastric bypass den 11 Januari. Var nog ett lyckans datum, och kanske en lyckans tid med då operationen påbörjades kl 11.00 den 11/01-2011. Opererades i 65min enligt journalkopian jag fick. Förlorade tydligen inte mer än 10ml blod heller. Därmed har vi uteslutit blödarsjukan.

Jag har fått många frågor både före och efter min operation på vikt osv, folk skickar i hemliga små mail och jag svarar tillbaka i inte lika hemliga mail. För att massbesvara lite av alla dessa mail så ska jag ~~kortfattat~~ informera om mina kilon och hur jag gått tillväga för att få min gastric bypass.

Jag har varit överviktig sedan jag var liten. Har testat allt och ingenting, och ingenting har fungerat i längden. För inbitna bantare så vet ni vad jojo-bantning innebär. För er övriga så kan jag upplysa er om att man går ner 10kg, sedan upp 15kg. Ner 5kg sedan upp 12kg. Man klarar alltså av att gå ner, men inte att hålla vikten. Korta dieter, långa dieter, självsvält (i åtminstone ett par timmar), kaffe och cigarett, bra mat och motion, korta piller, rosa piller, runda piller..ja alla möjliga piller, tallriksmodellen, handflatemodellen, GI, atkins, LCHF, banandieten, flygvärdinnedieten, sjukhussoppan, camebride, nutrilett, modi fast, alevo, alli...Det är bara lite av allt jag testat.

När jag tillsist kände att jag inte orkade mer så skickade min diabetesläkare remiss för en gastric bypass, enligt honom var jag för ung, men han såg inte heller något annat alternativ. Remissen kom till varberg och jag tackade nej. Jag skulle precis flytta ihop med stora kärleken och ville göra ett sista försök själv. Det kändes som ett nederlag att bli opererad för fetma innan jag ens fyllt 20.

Uppe i huvudstaden lyckades jag, bättre självdisciplin har jag inte haft varken före eller efter det. på bara ett par månader så gick jag ner från 128kg till 89kg. Ynka 9kg hade jag kvar till min målvikt. Då beslutade jag mig för att sluta röka. ~~Rent idiotiskt!~~ Ökade ett par kilon. Sedan kom ramadan och jag ökade lite till. Sedan blev jag gravid och det var kört.
Trots sträng diet och dietistkontakt under hela min graviditet så vägde jag på förlossningsdagen 148kg. Det var många kilon att bära och jag fasade för hur det skulle bli.

På efterkontrollen i augusti 2008 ett par veckor efter förlossningen så vägde jag 106kg och kände mig övertygad om att jag lika lätt som i Stockholm skulle bli av med mina kilon. Idiotiskt.
Sakta men säkert i takt med god mat, många kakor och minimalt med rörelse så kom kilona krypandes. Konstigt nog ändrades inte min klädstorlek.
När jag i december 2008 ställde mig på vågen och var inställd på att ha ökat 10kg som högst och vågen ist bläddrade fort till siffrorna 132.8kg så kom tårarna. Ingen hade sagt något, och värst av allt så hade jag inte märkt något själv.

Veckan efter skickade jag en egen remiss för gastric bypass. Från januari 2009 till mars 2009 gick jag på sjukhussoppan, ibland slank det ner ett knäckebröd och två gånger i månaden tillät jag mig själv att äta middag med familjen. Efter tre månader med kålsoppa hade jag gått ner 3kg. Så för er som rekommenderar denna diet..kör upp ett kålhuvud någonstans.

Juni 2009 på exets födelsedag, 3 dagar efter min syster genomgått sin gastric bypass så kom jag på mitt första kirurgbesök. Jag hade förberett mig mentalt och diktat ihop ett fint litet tal i huvudet. Jag hade tränat på att pressa tårar, och jag hade hjärtat i halsen hela tiden. Besöket tog 5min.
Läkaren kom in, berättade att han läst min remiss, bläddrade i mina papper där han konstaterade att jag vägde 126kg. Han gav direktiv om att sluta röka, gå ner till 119kg och lovade att jag skulle vara opererad i början på nästa år senast. Jag fick en kallelse till gruppinformation i september och ett välkommen tillbaka.

Under hela tiden så testade jag olika dieter, gick på flytande och knaprade olika piller.
September kom, så också gruppinformationen. Tiden tickade och kilona med. Upp 5kg, ner 10kg. Upp 15kg, ner 20kg.
I januari 2010 kontaktade jag varberg och berättade att jag klarat av mina kilon. Fick till svar att jag står i kö.
Februari ringde jag igen och grät i telefon och sa att jag ökar i vikt då jag måste sluta röka. Fick till svar att jag står i kö.
I mars ringde jag och sa att jag skiter i rökningen då jag ökat 14kg pga medicinen jag fick för att sluta röka. Fick till svar att jag står i kö.
I april så bestämde sig min blindtarm för att emigrera och jag blev sjukskriven.

När såret började sluta sig så ringde jag om tid till varberg igen och fick veta att jag skulle vara där 1 juli. Tänkte att jag hade gott om tid och ignorerade kilona som jag lagt på mig. 1 Juli var en torsdag. På söndagen insåg jag att jag kanske skulle ta tag i mina kilon. Vågen visade 122.3kg och jag kände en dödsdom.
Ut och promenera, ingen mat och en massa bantningspiller. Kvällen innan vattendrivande och laxermedel som nästan tog livet av mig.
På torsdagen kom jag till varberg smått uttorkad och yr men lättare. Sju kilon lättare för att vara exakt. 114.2kg visade vågen och läkaren var stolt. Samvetet sved lite men jag tänkte "så skönt att slippa banta mer". Tji fick jag.

Läkaren informerade mig att jag kommer vara opererad senast oktober men att jag ska fortsätta gå ner i vikt tills dess. Raka vägen till fynda i falkenberg för att tröstäta innan man fortsatte hemåt med ångest och bantning i huvudet.
Kilona pendlade upp och ner och i september ringde jag för att få besked om när jag skulle börja med pulver inför operation. Då svarar sköterskan i telefonen att jag inte blir opererad i oktober utan tidigast innan jul om jag har tur, men troligtvis inte fören april 2011.
Tårarna brände i ögonen och jag ringde mamma och syster och skällde och grät i telefonen. Så innerligt trött på att banta och de drar undan mattan för mig igen. Blev arg och ringde vårdgarantin och begärde att få tid till sophia hemmet i Stockholm

Fick komma till sophia hemmet i november där visade vågen på 120.3kg men de skrev 119kg eftersom jag hade kläder på mig. Gick därifrån i ett lyckorus och ett nytt krav på 6kg till 17 Januari 2011 då jag skulle opereras. Fick höra att jag skulle vara rökfri och att jag skulle vara beredd på smärta efteråt och därför ordna boende.
När jul passerat så ringde jag sophia hemmet för att berätta att jag inte klarade av att sluta röka och att jag ökat i vikt. Vågen visade på 123.8kg efter jul. Fick till svar att inte bry mig om rökningen, men att de fått en återbudstid den 11 Januari som de tyckte att jag skulle ta. I ren reflex (arbetsskada) så tackade jag ja. När jag lagt på telefonen så insåg jag att jag hade 12dagar på mig att gå ner till 114kg.

Började med pulver, men gav snart upp. Slutade äta ist. De tre sista dagarna innan jag åkte till huvudstaden så åt jag 1½ tomat och 1 chasewnöt. Men nervositeten var större än hungern. På morgonen den 11 Januari rökte jag en cigarett i ren nervositet över att inte gått ner mina kilon (var förbjuden att röka from kl 24 kvällen innan). Kom till sophia hemmet där personalen var vänliga och bra. Vägde mig och vågen visade 116.2 och jag höll på att bryta ihop i en hög.
Sköterskan sa att jag varit duktig och skickade in mig att tvätta mig inför operationen. Klädd i mina fina operationskläder så bad jag om att få ta med mig min koran in på operationen, men eftersom sköterskan ansåg att "en så söt och vacker tjej ska inte förstöra sig själv genom att bli muslim" (vad nu utseendet har med religion att göra) så fick jag snällt lämna kvar den.

Kl 10.50 rullades jag in på operation, kl 10.59 var sista klockslaget jag såg innan jag somnade av narkosen. 14.45 väckte en sköterska mig för att tvinga mig att ringa till "den oroliga modern". Strax därefter kom Mutaz med blommor och kollade så jag hade överlevt. Gled in och ur sömn större delen av dagen och tjatade oavbrutet på att jag ville komma upp och duscha och försöka gå och kissa. På kvällen fick jag komma till rummet och krävde efter någon timme att de tog bort droppen jag fortfarande hade. Sov gott hela natten och hade inte speciellt ont. Däremot rapade jag som bara den och var trött efter narkosen.

Dagen efter operation var jag vaken vid 07.30 och bråkade mig till att få duscha. Reste mig glatt upp ur sängen och studerade mig själv i spegeln. Såg ut att höra hemma på mental avdelningen med håret åt alla håll, blod lite hit och dit, påsar under ögonen, kanyler i båda armarna, vit genomskinlig sjukhusskjorta (sådan som är som ett tält och öppen där bak). Fiskade upp trosorna de gett mig som var i storlek 56, jag som vanligtvis har 44/46 och lyfte på skjortan för att se vart titthålen satt. Plockade fram kläder och smink från mitt skåp och dansade runt lite till musiken på tv. Vänder mig om för att titta på utsikten. Och möts av ca 80 ansikten varav många såg ut som att de skrattade högt. Mitt rum låg tydligen mitt emot lektionssalarna på sophia hemmet. Gjorde en lätt nigning och vinkade lite innan jag röd i ansiktet tog mig in i duschen.

När jag kom ut från duschen och hade satt fast ansiktet, dragit på mig kläder och stövlarna så kastade personalen ut mig med orden "vi ska bädda, sätt dig i dagrummet". Gick snällt ut och satte mig och studerade de andra ~~tjockisarna~~. Konstaterade att jag var minst i rummet, har nog aldrig hänt förr.
Kände mig skyldig som satt nyduschad, sminkad och med vanliga kläder och skor när de andra hasade runt i joggingkläder och innetofflor. En hurtig sköterska kom med äcklig soppa och informerade mig om att de låst in mina saker i ett skåp i korridoren. Jag frågade om jag skulle bli utskriven och om jag inte åtminstone skulle prata med läkaren först.

Efter att ha pratat med läkare och dietist och fått en väldans tjusig vattenflaska så kom exet och hämtade mig. Bekymrad körde han 10km/h och frågade konstant om jag hade ont och vart jag ville åka. Gav order om att vi skulle till Heron city och titta lite (de har hoppande vatten, för en lantis är sådant väldigt intressant). Spenderade dagen på heron, på café och på bio. Väntade på att smärtan och dumpningarna skulle komma. Väntar fortfarande.

Har mått oförskämt bra efter min operation. Lite ont när jag dricker mjölk, dricker för stora klunkar, äter kyckling. Men annars inga problem alls (utom en ytlig infektion i ena operationssåret). Vågen visar på 110,1-111,3 och jag har stått stilla i flera dagar. Jag borde äta minst 6 gånger varje dag, men ser det som en bedrift att få i sig mat 2 gånger och vätska kontinuerligt. Ska dock skärpa till mig på den punkten.
Motionen har inte kommit igång ännu då jag egentligen inte får lyfta, vilket inte är det lättaste när man ska ha ner en emmaljunga på 18kg och en Amiah på 14kg ner för 2 trappor. Men gör så gott jag kan och försöker röra på mig så mycket som möjligt när jag är inne.

Jag hoppas att detta har besvarat mångas frågor, självklart får ni gärna fortsätta skicka mail då jag tycker det är trevligt att få något annat än reklam. Men blev lite trött på alla "Jag vet inte om du vill berätta, men..." och tänkte därför att jag skriver det här ist för att sitta och svara alla.

Jag har alltid varit överviktig, aldrig haft problem att prata om min övervikt och mina kilon. Det har trots allt kostat en förmögenhet att komma upp i den viktklass jag varit i sedan 12års åldern.
Oavsett kilon så ska man vara stolt över den man är och hålla huvudet högt. Men ibland måste man inse att man behöver hjälp.

För mig var beslutet om en bypass något som tagit tid att komma fram till. Inte för att jag var rädd för operationen, utan för rädslan över hur jag kommer se ut när jag går ner i vikt (jag är så jädrans sockersöt nu faktiskt) och framför allt hur min personlighet kommer ändra sig. Men när jag vaknade upp ur min illusion om att klara det själv så insåg jag att jag hade inte så mycket mer att välja på. Då var inte valet svårt. Antingen äter man sig till att vara sängliggande tills man dör i förtid/dör i förtid av följderna från fetman, eller så tar man en risk och chansar på en ny chans till ett nytt liv.

Än så länge finns inget att ångra Alhamdulliallah. Och efter ett tag så hoppas jag att de positiva effekterna ska märkas på först och främst min diabetes och min rörelseförmåga, men självklart även på kroppen (och tyvärr det obefintliga klädkontot).
Det nya året började med det nya livet.
Jag sa ju att 2011 ska bli Martinas år.
puss i pannan

nusse

2010 året som varit

2011-01-01T00:38:00.003+01:00

Sitter på jobbet och ser raketerna som lyser upp himlen utanför, hör vinden som viner runt knuten och regnet som sakta tar bort snön.
Det är ett nytt år.
Kommer att ta ungefär 3 månader innan man lär sig att skriva 2011 ist för 2010, kommer ta ungefär lika lång tid innan man inser att ännu ett år har passerat.

Vill summera året som gått.
Men plötsligt så minns man inget av värde känns det som.
Det har varit en väldigt lång och kämpig resa med vikten och löften om operation, nu den 11 januari ska det äntligen bli av.
Det har också varit en lång och kvalfylld resa att komma fram till ett beslut att börja om på nytt i livet genom att bli singel.
Med Aminah har tiden bara rusat förbi, nya upptåg varje dag. Nya ord varje dag. Mindre nerver varje dag och mängder av skratt. Det är härligt att se min lilla flicka växa upp och bli en individ med stark personlighet, men gudarna ska veta att för varje dag min lilla tös växer som människa så blir jag äldre och känner rynkor, demens och gråa hår poppa upp likt finnarna på en tonåring.
Det har även varit ett turbulent år på jobbet, som har lett till att jag numer känner att jag jobbar på världens bästa arbetsplats och har världens bästa arbetskamrater.
När det gäller övriga familjen så har relationer växt, relationer har kapats, nya relationer har skapats och andra blivit naggade i kanterna.

2010 blev inte som jag hoppades, inte alls faktiskt. Men det blev ett år av förändringar, många till det bättre men även många som gör att det fälls tårar i hjärtat ibland. Det blev ett år där jag kom till insikt och lärde känna mig själv och faktiskt insåg att jag måste börja tänka på mig själv, inte följa andra och framförallt se till att jag blir lycklig.
Det blev ett år som jag kan se tillbaka på och känna stor tillförsikt till framtiden. Det jobbiga packas ner i bagaget och på vingliga ben tar jag mig fram.

2011 ska bli mitt år. Min nya start på mitt nya liv. Både mentalt, fysiskt och förhoppningsvis så påbörjas ett nytt karriärsval. Vi håller också tummarna hårt för ett körkort och god ekonomi.
Jag ska ägna detta året åt att vara självisk. Sätta mig själv på piedestal och mer eller mindre kräva att andra gör det med. Med en kämparglöd, lite jävlar anamma och med lilla bus vid min sida så är jag säker på att 2011 kommer bli ett år att se tillbaka på med glädje.

På tal om lilla bus..pratade nyss med henne. Hon är och firar nyår hos sin moster.
Var ett väldigt givande och informativt samtal!
"Hej min älskling!! Gott nytt år, Gezuar vitin e ri gumman"
-Mmmm mamma Vitin e ri..och mamma vet du!!!!!
"Nej hjärtat vad.."
-Oh mamma "massa-obegripligt-babbel-i-sin-iver-att-berätta-uppfattade-bara-paket-alisia-moster malin-äta-tomten" och nu mamma, nu, nu, nu, nu...
"Lugna dig lite hönan och prata sakta så du kan säga vad du vill"
-Mamma tomten är här utanför!!
"jasså du...vad gör tomten utanför moster malins?
(min syster bor på andersberg...tomtar där är inte ett naturligt inslag..)
-Han är här ute mamma och skjuter paketer till mig!!!!!!!!!
"eh..menar du raketer Aminah?"
-Nej mamma! Han skjuter paketeter på mig mamma!!!
"umhum lilla gumman....så trevligt...!"

Lite lätt avundsjuk på de som bor på andersberg. För jag har minsann varit riktigt snäll detta året, och inte fan står det en rödklädd gubbe med skägg och skjuter paket på mig!!
Möjligtvis att det står en skäggig gubbe klädd i något annat en vacker dag och skjuter något på mig.
Men idag när jag behöver muntras upp så får jag väl villigt erkänna att det är typiskt att man inte befinner sig på andersberg. Santa goes wild and crazy..och jag sitter fast med mamma och min juliga pyjamas på jobbet.
Litet påpekande här då med, förstår inte varför folk gnäller och säger att integrationen är misslyckad. I ett så invandrartätt område som andersberg har de en tomte som skjuter paket. Vad har de att skryta med på östermalm?!

För att lämna det faktum att det är nyår ikväll (och jag söker nu lite medömkan genom att åter igen påpeka att jag jobbar) så vill jag bara tacka alla de som sista tiden kommit fram och lovordat min enkla blogg. Det är med lätt röda kinder och glädje i bröstet som jag niger och tackar för dessa ord. Det värmer i hjärtat att höra att så många läser den och tycker om det de läser. Får väl samtidigt passa på att be om ursäkt till dessa trogna läsare över att jag numer skriver så sällan. Skyller återigen på stress.

Till alla läsare, nya som gamla, vill jag önska er ett underbart 2011.
Jag önskar er lycka, kärlek och framgång...till en och annan hoppas jag att ni bryter benen.
Jag tackar er för 2010 både de jag har träffat, de som har mailat, de jag har kramat, de jag vill krama. De stackare som jag har tänkt på nakna, till de som jag önskat kunde klä sig lite mer. De jag har pussat, de som har pussat mig. De som har tafsat, de som jag önskar kunde tafsa ibland. De som har hjälpt mig, de som ställt upp till de som har förstört. De som har spridit rykten, de som har förnekat. De som har ljugit, till de som varit brutalt ärliga. De som finns i min vardag, de som finns för alltid, de som aldrig har en chans att finnas i mitt liv. De som har accepterat att jag är muslim, de som har ifrågasatt min religion och mina val, de som har uppmuntrat mig och de som har försökt omvända mig.
Till gamla vänner, nya vänner, eviga vänner och ovänner..
ETT RIKTIGT JÄVLA GOTT NYTT ÅR PÅ ER!!!!

puss i pannan

nusse

det heter inte mujaheddin utan misslyckad mördare

2010-12-18T23:38:00.002+01:00

Sverige tisslar och tasslar.
De viskar om det stora muslimska hotet. De viskar ännu mer om att skicka hem "de där". De vänder sig efter män med utländskt utseende på gatan, de stirrar förebrående på kvinnor som stolt bär hijab. Gud förbjude att det kommer en man med invandrarbakgrund, skägg och väska. Då slår allas hjärtan lite fortare och svetten bryter fram på de svenska fördomsfulla pannorna.
Lilla Sverige har öppnat de blå. De har insett att vi inte är så neutrala som vi påstår. De har blivit rädda för att extrema islamistiska grupper ska ta över Sverige och tvinga oss att leva enligt shaira. Sverige darrar av rädsla.

Som svensk konverterad muslim blir jag mest irriterad.
Media skriker ut att vi har extrema islamister (har i tidigare inlägg berättat skillnaden på muslim och islamist men orkar inte leta upp och länka) i lilla landet lagom. Enligt SÄPO hela 200st. Ute i stugorna tror folk att dessa 200 extrema islamister nu planerar massmord.
De ska placera ut islamister strategiskt på lämpliga ställen över sverige och sedan när de synkroniserat klockorna så vrålar de Allahu Akbar och drar i ett snöre. Och vips är hela Sveriges befolkning död. Låter det inte troligt så säg.

Taimour Abdulwahab skyller sitt misslyckade självmordsuppdrag på islam. Att han gör det i Allahs namn för att visa Sverige att islamister minsann vet om att landet lagom skickar soldater till Afghanistan osv. Vad den lille stackarn missade är dock hjälpsändningar, röda korset, läkare, skydd, alla de flyktingar som Sverige tagit emot. Han missade också att lära sig koranen på rätt sätt innan han började skylla på den.

Enligt islam är självmord inte tillåtet. Den enda som har rätt att bestämma över liv och död är Allah.
Taimour Abdulwahab missade en hel del faktiskt. Precis som alla andra religioner så handlar mycket i islam om hur man tolkar det. Men en stor majoritet av muslimer runt om i världen kan nog hålla med mig om att Taimour måste varit inte bara analfabet, lättpåverkad, hämndlysten, och väldigt klumpig. Han måste också varit en riktig jubelåsna som tog expresshissen ner till helvetet.

För att vara sådär jobbigt informativ som bara jag kan vara såhär mitt i natten så ska jag räkna upp lite av det som gör att Taimour inte kommer till paradiset:

Som ni alla förstod så får man alltså helt klart inte ta sitt eget liv eller utsätta sig för uppenbar fara med risk att dö (vet inte vad ni anser, men att tejpa fast sprängmedel på sig själv är väl en sådan risk eller så).
Du får inte medvetet mörda någon (självförsvar är ett annat kapitel).
Du får inte skada din kropp.
I krig så finns det människor du absolut inte får skada så som kvinnor, barn, sjuka, gamla och fiender som ger upp eller springer med ryggen mot dig.
Så i ett s.k. Jihad som de flesta självmordsbombare talar om så delar man väl självklart ut flygblad först med att bara "otrogna" (icke muslimer) friska män ska infinna sig på torget kl 18 för ett sprängdåd. Typiskt med att Reinfelt tycker att hela sveriges befolkning räknas som frisk annars hade vi räddat många fler liv.
Du får inte ta livet av en annan muslim. Det anses vara lite extra dåligt då du tagit livet av en "bror" eller "syster" och därför förstört för dem.
I krig så ska man varna oskyldiga människor för att de ska hinna sätta sig i säkerhet. Har man bott i Sverige en längre tid så borde man veta hur snabba myndigheterna här är och därför inte valt att skicka mail osv till SÄPO som säkert har navelludds-tävlingar halva dagarna. Man skulle satt det på sin status på facebook så hade hela Sverige vetat det inom en kvart.
Till eventuella blivande självmordsbombare vill jag vara hjälpsam och formulera denna status:
"Kopiera och sätt i din status om du precis som jag ska skylla på islam och spränga mig själv i tusen bitar fast det egentligen är så att jag har dödsångest för att min mamma inte kramade mig tillräckligt när jag var liten. Tryck på gilla om du ska befinna dig på "valfri plats" senare idag. Jag drar i snöret när 30 personer gillat mitt uppdrag!"
Enligt islam så är du som förälder skyldig att lära dina barn om islam. Lite elakt av Taimour att inte tänka på ungarna och deras islamska framtid kan jag känna. Å andra sidan så bevisade han ju ganska så tydligt att han inte kan islam och kanske inte är den bästa förebilden.
Vill man bli förlåten av Allah så måste man kunna förlåta själv. Tycker att bilderna av profeten är old news. Lars Vilks dör väl förr eller senare och fram tills dess lär han vara ganska så rädd. Vilket är värst, att dö eller att ständigt vara rädd för att dö?! Är emot bilderna då jag anser det vara ett respektlöst påhitt för att få publicitet. Men låt den lilla farbron vara, han är ju utmobbad.
Enligt islam så hade Taimour försörjningsplikt för fru och barn. Hoppas att han iaf visste att de flesta försäkringsbolag inte betalar ut livförsäkring vid självmord. Stackars fru Abdulwahab.
I alla religioner så heter det att man inte får ljuga. Tror nog att Taimour ljugit en hel del för ganska så många.

Ja det är väl ganska så uppenbart att Taimour Abdulwahab (ja, jag är lite försjust i hans namn, lite skojsigt tyckte jag och säger det därför högt med skojsig röst varje gång jag skriver det) inte lär komma till något paradis. Falsk marknadsföring av de islamister som lurade in honom i detta. Undrar om de kanske betalar ut någon ersättning till fru Abdulwahab!?

Jihad är på tapeten lite då och då. Enligt media så är alla krig där muslimer, helst från mellanöstern, deltar Jihad. Men jag har varit på lidl flera gånger när de har reat ut toapapper och det blir krig med en massa män och kvinnor om sista balen. Inte var det jihad inte. För mig är jihad att lära mig stå emot frestelser, hantera min rädsla och kämpa emot min inre ondska (jag sa inte att jag var bra på jihad). Det finns även ett Jihad för att skydda islam, men då kan man inte bara börja skjuta folk utan man ska ha stor överläggning. Lite som när vi väljer politiskt faktiskt.

Det finns dem som benämner de som frivilligt spränger sig själva i luften för mujaheddin. För mig är mujaheddin något ärofullt, något som ska respekteras. De människor som flög in i WTC, sprängde sig i london, sprider ut sig över halva irak etc. I mina ögon är de mördare som utan hänsyn, medmänsklighet och respekt smutsar ner ryktet för oss muslimer som faktiskt sköter oss. Det är sorgligt att alla muslimer ska dras över samma kam, det är sorgligt att vi nu förmodligen kommer få lagar och dyl som gör att integriteten försvinner helt. Allt tack vare en jubelidiot. Tack så mycket Taimour.

puss i pannan

nusse

Mamma har mensur i rumpan!!

2010-12-06T23:13:00.002+01:00

Häromdagen fick jag en fråga som gjorde mig lite ställd.
Jag fick frågan om jag har skaffat ny kille. En ny kille som heter Mensur.
För de som följt min blogg, eller som känner mig så vet ni vem Mensur är. Han är liten, tanig, irriterande och min absoluta favorit. Han har varit en nära vän i många år och han har en stor plats i hjärtat. Men han är långt ifrån min pojkvän, och kommer aldrig att bli en sådan heller. Sista tiden har han dock varit snäll och till namnet varit pojkvän till min dotter som ivrigt berättat för alla att hon är ihop med Mensur som är snygg och att hon vill pussas med honom. Som mamma blir man svettig av tanken på att ha Mensur som svärson, kompis och arbetskamrat. För mycket relation känns det som.
Så ni förstår förvåningen som följde på frågan.
Förklarade att jag inte är intresserad av att skaffa en ny och att separationen var så nyligen att tanken inte ens slagit mig.

Fick då ett skratt och ett "jo det är såhär"...
Aminah hade tydligen kommit till dagis och berättat att hennes mamma hade ont. Hennes lyssnare hade frågat vart mamma hade ont. Med en bekymrad suck hade min dotter svarat att hennes mamma hade ont i rumpan. Lite ställda hade personalen inte kunnat låta bli att fråga varför mamma hade ont i rumpan. Lilla bus hade tittat på dem som om de inte fattade någonting, slagit ut med händerna och sagt som det mest självklara i världen att "mamma har Mensur i rumpan!".

Detta krävde ju då en förklaring eftersom att även jag insåg att det lät som om min dotter sett oss göra något "olämpligt". Högröd på kinderna stammade jag fram hur det var.
- eh..jo det är såhär. Min dotter har en period då hennes mamma absolut inte får gå på toa själv. Och jag hade mens för ett tag sedan. Aminah var med mig inne på toaletten och såg hur jag bytade ob. Hon var helt förtvivlad och stod och klappade mig på benet och sa "ta det fösitit mamma, det går snart över". När hon sedan insåg att det var blod på tampongen så blev hon hysterisk och frågade varför det kommer blod från mammas rumpa och om jag hade ont så hon skulle blåsa. Försökte då lite snabbt förklara att alla mammor har blod i rumpan ibland och att detta heter mens. "Men mamma, jag ser inte Mensur!" svarade dottern då hon stod med huvudet ner i toalettstolen och tittade efter tampongen som var nedspolad. Upprepade flera gånger att det inte hette Mensur utan mens. Tydligen hjälpte inte detta.

Personen jag talade med skrattade gott och sa att "jo vi har ju varit lite oroliga eftersom hon först kommer och pratar om att Mensur är hennes pojkvän, sedan berättar hon att hennes mamma har ont i rumpan eftersom Mensur varit där...".

Lite trevligare var det dock att få veta att min dotter ligger långt fram i utvecklingen och att hennes tal går framåt väldigt fort. Hon har ett fruktansvärt bra minne och är som ett litet eko av allt man säger. Lätt för att lära och har ett glatt humör och är väldigt social och sköter sig mycket själv. Och berättar tydligen väldigt mycket för personalen.

Har sedan detta vägrat släppa in lilla bus på toaletten då jag har ärende dit. Förtvivlat står hon utanför dörren och frågar "men varför mamma, varför får Aminah inte titta? Herregud lugna dig lite!". Då piper hennes mamma tillbaka bakom dörren "du bara skvallrar på dagis vad mamma gör!". Med en djup suck så går hon bort från dörren för att strax komma tillbaka, knacka försiktigt och med smörlen röst viska "jag älskar dig mamma, min tokeflicka!". Vid det laget brukar mamman vara klar och låsa upp och möts då av ett oroligt litet ansikte som frågar "gjorde det ont mamma, tog du det försiktigt med Mensur?".

Puss i pannan

nusse

julen med hello kitty?

2010-11-30T23:54:00.002+01:00

Julen närmar sig med stora steg. Det gör att man tänker tillbaka på gångna jular.

Känner mig lite som Ebenezer Scrooge när jag sitter och gräver runt i minnen och tänker på framtida jular. Det enda som jag kan känna är negativt med mina föräldrars skilsmässa är just julen. Inte alltid varit det roligaste att fara runt på julafton och behöva kolla klockan hela tiden. Inte heller varit så roligt att vi syskon har delat på oss vissa år. Sedan fick jag och syrran egna barn och då ska man göra det så bra som möjligt för dem.

Detta året känns både positivt och negativt. Positivt då Aminah är tillräckligt stor för att tycka det är spännande, positivt även att vi ska vara hos pappa och Annica på julafton (förra julen var stressig rakt igenom då man skulle fara runt i flera dagar). Negativt är det då vi inte får fira med mamma detta året och att alla är så utspridda. Negativt är också att ekonomin är ansträngd och att jag har dåligt samvete för att lilla bus inte firar ihop med båda sina föräldrar. 2010 Martinas första jul som ensamstående.

Har börjat vänja mig vid tanken på att vara ensamstående nu. Tycker det känns som om jag tog rätt beslut även om det fortfarande ömmar i hjärtat. 4½år är lång tid ihop. Iaf när man har levt så tätt ihop som jag och Mutaz gjorde. Tyvärr så kom tiden, drömmar och viljor emellan och vi växte ifrån varandra. Men livet går vidare och man får kämpa på. Kontakten är god och vi talar nästan dagligen och det var en separation utan bråk. Hoppas det fortsätter så.
Synd bara att folk sprider rykten som inte är sanna och som gör att både jag och Mutaz får dåligt rykte. Folk som varken jag eller han någonsin umgåtts med.

Åter till julen. Har inhandlat en del klappar redan, och hoppas i dagarna på att komma iväg och köpa till barnen. Sedan ska det inhandlas julmat som ska förberedas. Ganska så fjantigt av mig att gå och köpa massa julmat, jag som inte ens gillar det. Men vad gör man inte för att försöka få till lite julkänsla. Just nu har jag mest Hello Kitty-känsla då dottern har hysteri för denna lilla vita knubbiga katt. Jag vet inte ens om hello kitty är känt för något annat än att vara söt??
Så det lär bli en massa kitty prylar detta året. Som mamman ska gå runt och trampa in i fötterna. Hoppas någon köper hello kitty plåster till mina hälar.

Har haft lite dåligt samvete för bloggen. Bloggar för sällan. Påbörjar inlägg men rusar sedan iväg för att göra annat och orkar sedan inte fortsätta skriva då inspirationen försvinner. Vet inte. Har inte riktigt energi, tid och ork för att kontinuerligt skriva. Ni får stå ut med att det kommer lite då och då. Hoppas att inspirationen återvänder. Lider med stackars Khadidjah som väntat över en månad på inlägg. Här har du habibi, inte så bra, men åtminstonde något att läsa :)

puss i pannan

nusse

vägskäl i livet

2010-11-07T20:17:00.002+01:00

Ibland i livet så vaknar man upp.
Helt plötsligt en dag står man där utan skygglappar och blickar upp mot ett vägskäl i livet.
När man försöker ta sitt beslut så kommer känslor, tankar, händelser, drömmar och mål likt en storm och skymmer sikten. Vad kan man annat göra än famla sig fram i alla tankar, värja sig mot minnen och fälla tårar för de känslor som väller fram.

När man kommit en bit på den stig man stakat ut åt sig själv så kommer man fram till ett snår. Tveksamt blickar man tillbaka och undrar om man gått fel iaf. Ska man vända åter till den ursprungliga stigen eller kämpa sig igenom snåren. I fickorna finns inget som kan hjälpa, inte heller innehar man magiska krafter. Man stannar upp, slår sig ner mitt i livet och börjar nysta. En hög för det förflutna, en för nuet och en för framtiden.

När man nystat klart så ser man allt lite klarare. Man tittar med tårar på det som varit orätt, det som sårat och sina egna misstag. Man plockar ner nuet i en tillfällig säck som gömmer det väl för att kunna se tillbaka på det senare. Och man blickar framåt med oro, förhoppning och tilltro på framtiden.
Man analyserar om man kunnat göra något annorlunda, om man kan plocka med sig sitt snår och försöka pussla ihop fogarna för att få framtiden att bli bättre. Men inte något superlim i världen kan rädda det som en gång var.

Kanske att framtiden kan laga, kanske att oförätt kan bli rätt. Ingen kan sia om framtiden.
Stärkt av tiden, tankar, beslutsamhet och en massa jädrar anamma så ställer jag mig rak i ryggen, blickar framåt med tårar i ögonen och tar ett jättekliv ut i osäkerheten.
Det som en gång var behåller jag med mig i bagaget som erfarenheter, sorg, lyckliga minnen och lärdomar för framtiden. Nu. Nu är det dags att se till sig själv, att staka ut det som kommer bli fortsättningen på resten av mitt liv.

Den 17 januari börjar mitt nya fysiska liv, det är då jag befinner mig på sophiahemmet i stockholm för att genomgå en livsförändrande operation. Tills dess hoppas jag att mitt nya mentala liv hinner börja formas. Efter det kommer jag med babysteg treva mig fram. Hitta mig själv och min plats i livet, börja ta för mig. Säkerligen kommer jag falla, om och om igen. Säkerligen kommer det bli tufft med många hinder och tårar. Men jag är övertygad om att klara det. Såpass väl känner jag mig själv att jag vet att den framtid jag önskar, den kommer jag att få.
För många år sedan blev jag kallad för maskrosbarn. Kanske är det så. Kanske är det min lott i livet att trevande söka mig till saker som gör mig starkare som människa och som för mig framåt.

Sista timmarna jag var i stockholm så träffade jag Rosalia. En kvinna som uppmuntrar och inspirerar. Hon berättade vad hon tyckte och tänkte och hur hon uppfattade mig som människa och person. Rörd av hennes tal känner jag att det stärker mig. Hon talade om det jag redan vet, men som jag valt att gömma. Hon talade till mitt hjärta.
Och orden "Martina du är en sådan person som man vet att när du bestämt dig för något, när du vill göra något. Då är jag övertygad om att du kommer få det att hända. Du är en sådan otroligt stark person med en kärlek till livet och till andra. Du är inte rädd för att satsa och förlora allt. Allt du vill kommer du att få och du kommer gå långt..."
De orden betyder mycket för mig.

Rakryggad tar jag ett kliv ut i osäkerheten beredd på att möta morgondagen och dess problem..

puss i pannan

nusse

behöver ni makeup tips?!

2010-10-21T17:33:00.003+02:00

Barn växer. De blir större. De utvecklar sina personligheter och blir unika individer. Min dotter har börjat visa prov på framtiden. Och jag fasar.
Redan som liten hade hon vissa bus för sig. Tvättade kanelbullar, gömde saker etc.
Det har nu eskalerat till ohållbara proportioner Det har gått så långt att jag numer har nedräkning för när hon flyttar hemifrån.
Om jag sparkar ut henne på 18års dagen så är det ca 5749 dagar kvar. Med tanke på att hon enbart levt 821 dagar så känns det otroligt långt kvar.

Som jag nämnt tidigare är jag och lilla bus hemma själva. Det har sina fördelar precis som nackdelar. Den största nackdelen är att lilla bus i trotsåldern och bara på ett par dagar blivit väldigt påhittig. Och främst då på morgonen när hon vet att hennes mamma är i ett zombieliknande tillstånd.

Hon smyger upp, likt tomtarna i "tomtarnas julnatt" (tipp tapp, tipp tapp ni vet) och trippar lätt på tårna. Försiktigt stänger hon dörren till den sovande björnens rum. En arg mamma på morgonen (speciellt när man krånglat hela natten) är inte roligt. När dörren till faran är stängd så ser hon till att arbeta snabbt. Ibland utmanar hon ödet och försöker dräpa sin största fiende, sista mordförsöket var med pevaryl i pannan som jag skrev om för ett tag sedan. Nu har hon dock kommit på att hon antingen ska ge sin stackars mor en hjärtinfarkt eller demolera lägenheten så att mamman ger bort henne till en familj som kör på fri uppfostran, godis till middag och fria sovtider. Det kan hon glömma.

För ett par dagar sedan så råkade jag somna om på soffan när frukost och dyl var avklarat. Det var 10min slummer som jag bittert ångrar. Precis innan jag skulle träda in i drömmarnas land så fick jag en obehaglig känsla. Det var för tyst. Varför var det tyst?! Öppnade ena ögat och med rädsla i rösten tittade jag på dottern och frågade skräckslaget "vad gör du Aminah?" fick ett stort leende och ett "sminkar mig mamma!!!".
Trots den cirkelformade kroppen som innehåller många kilon så kom jag upp ur soffan på en nanosekund.
Såg dotterns ditmålade blåtiror, streck efter mascaran, consealer på läpparna och kläderna fulla med kajal och eyeliner. Andades lugnt och räknade till 10.
Ungefär 300 gånger räknade jag till 10.
Tog ner dottern från soffan och tog av henne kläderna såg sedan något i ögonvrån. Andades plötsligt lite mer och väste fram mellan ihopbitna käkar "Vad. Har. Du. Gjort. Aminah". Efter ytterligare ett leende så fick jag svaret "målat lite mamma. Fint va". Hämtade vatten, en arsenal av medel av alla dess slag och en svamp. Tvättade gott och väl i en kvart innan eyelinern, kajalen och läppennan var borta från soffan. Ett helt armstöd och två dynor hade förvandlats från naturfärgat till komönstrat.

Flyttade sedan sminket till översta hyllan i mitten av bokhyllan. Trodde i min enfald att hon inte skulle nå dit. Så fel jag hade. Redan dagen efter så var marodören framme igen. Stod i tvättstugan och tyckte det var lite väl tyst. Gick och tittade i hennes rum. Tomt.
Tittade i mitt sovrum. Tomt.
Tittade i vardagsrummet, hittade en liten flicka täckt från topp till tå med ögonskugga och läppglans. Suckade djupt och räknade åter igen till 10...ungefär 700 gånger.
Tog av dynan som såg ut som att den befunnit sig på en toalett när det pågår en influensa epidemi och stoppade in den i maskinen. Insåg sedan att jag lika gärna kunde tvätta hela soffan.

Igår efter att ha satt på klädseln igen och gjort iordning i vardagsrummet så flyttade jag sminket längst bort, längst upp i bokhyllan. Där jag trodde hon inte kunde komma åt det. Tji fick jag upptäckte jag idag efter jag hade duschat. Likt en ängel satt hon där med ögonskugga och consealer igen i hela ansiktet.
Den stora frågan är; Från vem har ungen fått förmågan att klättra ifrån?!
Pappan är livrädd för höjder större än en köksstol och mamman har inte heller varit klättertypen. Kan det vara så att hon fått det från morbror Martin kanske. Han visade tidigt tecken på att ha lite apa i sig.

Övrigt kul hon hittat på är målat lite med bajs på väggarna (då hjälpte det inte att räkna till 10 kan jag meddela. Hela kvarteret hörde att jag vrålade på min stackars dotter). Fick dock beröm och klapp på axeln när hon kom ut ur duschen och fick veta att jag städat bort det från väggen. "Tack snälla mamma. Du är duktig *klapp klapp*. Förlåt mig mamma, det var inte meningen". Lilla lögnhals.
Mer påhitt: målat lite lätt med överstrykningspennor, tvättat lejonbebisen i toaletten, tagit ner toapapper i wc-stolen och spolat så hela rullen åkt ner i stolen och gjort stopp, stoppat in diverse saker i tvättmaskinen, tagit bort pärlorna från mina fransgardiner, ryckt bort alla blad på blomman i sitt rum, samlat löv i jackan och sedan placerat ut dem i lägenheten, gömt mina trosor hit och dit så att gäster känner sig obekväma när de plötsligt hittar dem lite överallt, målat hela kylen med läppglans, gömt leksaker i mina grytor (smälter man hello kitty i mini format så luktar det apa!), stoppat slime i mammans skor, gömt mammans mobilladdare. Hällt ut saft i sina gummistövlar.

Ikväll åker hon till morfar och ska sova där. Imorgon ska hon följa med moster Malin hem till landskrona och leka med kusinerna. Tycker synd om moster Malin som inte inser vad hon har gett sig in på. Och jag har inte tänkt berätta.
Tycker det ska bli lite skönt att få paus från mina nervsammanbrott, känner att jag har en ådra i pannan som inte kommer gå tillbaka.
Samtidigt så är det jobbigt att min lilla flicka ska vara borta till på måndag. Hur ska jag klara mig. Vem ska underhålla mig. Vem ska jag pussa på. Vem ska jag mysa med i soffan. Vem ska sjunga med mig. Vem ska jag laga mat till.
Nej trots alla upptåg så är hon ju trots allt min trollunge och jag tycker inte om att lämna bort henne. Kommer sakna henne enormt. Får försöka sysselsätta mig med meningsfulla saker i stil med städa förråd, rensa bland papper, möblera om lite kanske...få tiden att gå med andra ord.

puss i pannan

nusse

...

2010-10-12T15:06:00.002+02:00

Idag går mina tankar till de jag har förlorat, de jag har valt bort och de som har försvunnit. Många som kommit och gått genom livet. Och alla har påverkat på något sätt. Jobbigast har det varit att förlora de vänner som tillsist kände att livet var för mycket och att det inte längre fanns något att leva för. De vänner som helt enkelt inte orkade kämpa emot livet och dess orättvisor.
De finns nära i hjärtat med sorg....

Underbara morgon..

2010-10-03T21:06:00.004+02:00

Går runt och tänder doftljus. Tänder mina fönsterlampor. Andas in doften av nystädat och te. Rättar till kuddarna i soffan och lägger filtarna tillrätta. Ler och smånynnar för mig själv. Trampar in en leksak i foten och svär högt. Går in och lägger på Aminah täcket och pussar lite på min trollunge. Sätter mig i soffan och letar upp en dålig film på tv. Startar upp datorn och ser mig omkring. Njuter. Känner mig nöjd och lycklig och bara njuter. Jag är gräsänka och stortrivs.

När man träffar min dotter så tror man att hon är snäll som ett lamm. Hon ser ju ut som en liten docka.
Tänk va skenet bedrar.
Vi har en morgonrutin jag och min dotter. Hon vaknar och vrålar. Jag skriker att hon ska gå ner från sin säng och komma in till mig. När hon kommer in så klättrar hon upp i sängen och jag somnar om. Sedan somnar hon antingen om, eller sitter och leker och sjunger för sin mamma. När hon börjar tröttna så ser hon antingen till att bajsa eller säger med gulligaste rösten "snälla vakna mamma". Då får man snällt masa sig upp. Idag ville hon göra något nytt.

Som vanligt kom hon in, tog sig upp i sängen med ett tiotal nallar. Som allihopa var tvungna att pussa god morgon på mormor. Jag morrade och hotade dottern lite och försökte somna om. hon roade sig själv, sjöng och pratade och jag återvände in i drömmarna. Vaknade till då och då för att kolla vad hon gjorde och så att hon fortfarande satt i sängen.
Helt plötsligt fick jag starka obehagskänslor och anade att något inte stämde. Tanken slog mig genast att hon hittat min pepsi i vardagsrummet och hällt den i soffan. Slog upp ögonen och möttes av en väldigt lycklig flicka.

Frågade vad hon gjorde och fick ett "herrejävlar-va-söt-jag-är-leende" och en blinkning. Upprepade frågan med rösten darrande av nervositet och fick svaret "aminah gör med salvan mamma". Helt plötsligt var jag klarvaken. Frågade vilken salva. Glad och nöjd visade hon upp en pevaryltub (en salva som används för svamp i underlivet). Rädd för svaret så frågade jag vart hon hade kletat salvan. Såg en inre syn för hur hon glatt hade kletat ut hela tuben på lakanen. För de som inte vet så bleker pevaryl på vissa tyger. Fick inte mer än ett "ehmmmm" till svar.

Då kände jag det. Då insåg jag vart hennes oförställda glädje kom ifrån. Det kom över hennes genialt uträknade plan. Som var rakt igenom elak.
Jag rynkade pannan lite, jag bävade men samlade mod. Jag kände efter med handen hur mycket pevaryl hon hade kletat ut i pannan på mig. Trevande följde jag kladdet ner mot dubbelhakorna, runt munnen och långt upp i håret. Jag befann mig i ett moln av stinkande pevaryldoft.

Dottern studerade mig nöjd med ett stort elakt leende och berättade att jag var söt. Jag morrade lite och förklarade att man inte får göra sådant och att jag ville ha tillbaka tuben. Inom mig räknade jag tyst till 3000 för att inte få ett utbrott. Tillsist insåg jag det positiva (kommer aldrig få svamp i pannan) och var beredd att förlåta dotterns påhitt. Då tittar lilla dockan åter på sin mor med ett "herrejävlar-va-söt-jag-är-leende" och säger sockersött. "Aminah har bajsat mamma"..

puss i pannan

nusse

luftslott, fördomar och förvirring

2010-09-21T21:27:00.003+02:00

Det har varit val i Sverige.
Ett val som väckte mer politiska debatter och engagemang efteråt än under valperioden. Folk som inte hade vett att gå och rösta skriker sig nu hesa. De som röstade utan att aktivt leta information om partierna ångrar nu sitt beslut. Och de som är insatta i politiken sörjer. Det går kalla kårar utmed hela kroppen när man tänker på detta s.k historiska val.
Och helt ärligt så är det nog inte bara jag som skäms för att kalla mig svensk.

Det kan inte ha undgått någon att alliansen får styra i fyra år till.
Jag är tacksam att det bara är fyra år. Har vi tur kanske man kan få igenom ett omval redan om två år.
Det finns många om, men och kanske i alliansens politik. Jag tänker inte dra upp dem här, jag tänker inte skriva spaltmeter efter spaltmeter med information om moderaterna.
Men jag tänker dela med mig av mina farhågor och åsikter.

Socialdemokraterna ihop med våra äldre generationer har byggt upp det s.k. välfärds Sverige. De har skapat det svenska systemet som ger trygghet till alla.
Moderaterna vill bygga ett "nytt" sverige. Det har vi sett tidigare hur kapabla de är till att skapa bra samhällen.
Moderaterna har ett mål, och det är ett samhälle skapat av överklassen åt de rika.
Ett samhälle där den s.k. arbetarklassen får nöja sig med smulor. Ett samhälle där det blir tydligt vem som är född i rätt familj, rätt hus, rätt gata, rätt område, rätt samhälle.
Jag undrar om alliansen själva ser att de skapar ett kastsystem, låginkomsttagare föder låginkomsttagare eftersom de inte har råd eller möjlighet att starta ett företag som man lämnar över i flera generationer sedan. De ökar klasskillnader redan från födslen då vård, barnomsorg osv kommer att styras av ekonomi och inflytande.
Den svenska välfärden är numer ett luftslott.

Som jag skrev i början så är det tur att det bara är fyra år tills nästa val.
Ska moderaterna kunna genomföra allt som folk fasar för så måste de arbeta fort. Och i ärlighetens namn, har alliansen verkligen kompetens till det? Jag är tveksam.
Det är bara att hålla sig så frisk som det går, jobba som en jävel för att inte bli arbetslös och utnyttja RUT till max. Kanske kolla upp hur det fungerar med hemundervisning också om det nu skulle vara så att olyckan är framme om fyra år igen.

Den andra historiska händelsen är att sverige demokraterna kommit in i riksdagen.
Jag tänker inte gnälla över att de har kommit in. Det var väntat.
Däremot så vill jag ifrågasätta hur deras anhängare tänker. Nej nu ljög jag.
Jag vill inte höra mer inövade argument, jag säger vad jag tror ist.

De typiska SD-anhängarna i mina ögon är
F.d socialdemokrat - en man i medelåldern som har en massa fördomar om invandrare.
Dessa fördomar började han ha 1992 när hans flickvän gjorde slut med honom för att det kom en mörk kille med mörka ögon, vita tänder, hår på bröstet och en massa klet i huvudet. I samma veva försvann hans cykel. Därför röstar han på SD, för "ut med packet så sverige blir tryggt för kvinnfolk och cyklar igen!". Tills SD har skickat ut allihopa försöker han med regaine för att få tillbaka håret och skakar rumpan till zumba för att bli av med ölkaggen som han i sitt sorgliga liv byggt på sig...

F.d moderat - en kvinna i medelåldern som är islamofob och har massa fördomar mot alla som är annorlunda. Innerst inne är hon fortfarande småputt för den där kvällen 1996 när hon raggade på mörka sexiga män som alla stirrade på hennes kalkonhals med avsky. Hennes man är egen företagare och berättar ideligen hur jobbigt det är att abf bara skickar blattar hela tiden. Och röstar hennes man på SD så gör fru kalkon det med. Men inners inne så har hon undrat om ryktet om mörkhyade män stämmer. Hassan som städar på makens kontor är fin att titta på...

När jag gör min analys av SD´s anhängare så glömmer jag inte förstagångsväljare. Alla dessa tonårskillar som var lite mobbade i skolan, tills de började hänga med äldre killar som hade främlingsfientliga fördomar. Nu när de får rösta för första gången så tycker de att det är tufft och rösta på SD för att sedan kunna skryta om det.
Alla tjejer som blivit sårade av sina killar med invandrarbakgrund. Som blivit ratade som framtida hustru för att föräldrar propsar på en fru från hemlandet.
Eller de som har negativ erfarenhet från invandrare i skolan.

Kort sagt så tror jag att SD´s anhängare väljare som haft ytterst lite kontakt med invandrare, dess kultur och fått uppleva allt det positiva med att sverige är mångkulturellt. Jag personligen har många negativa erfarenheter av invandrare, mina nära och kära lika så. Oändliga är de historier man hör om vad invandrare gör. Men enligt min åsikt så har invandrare tagit över zigenare och tattares roll i samhället. För trots allt så letar folk alltid efter en syndabock när det är något. Och jag uppmuntrar till det mångkulturella sverige som i mina ögon är ett tolerantare och roligare sverige. Men det ska sättas gränser.

Det heter att det sitter många invandrare i sveriges fängelser.
Hur många har tagit reda på varför? Hur många har tagit reda på om det är invandrare eller svenskar som sysslar med den grövsta kriminaliteten?
Hur många vet om att i många fall så får invandraren sitt straff först eftersom det ofta ingår en utvisning i straffet? Svaret är ingen.
Istället för att sitta och kopiera in ännu mer text i mitt inlägg så vill jag hänvisa till http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=203&module_instance=12 det är en artikel som finns på BRÅ´s sida. Läs den.

Trots att min personliga åsikt är att SD är främlingsfientliga och ett parti som inte borde finnas till, så måste jag även ge dem beröm.
För det första så tar de upp frågor som faktiskt är viktiga i sverige. Frågor som det diskuteras hemma vid borden i stugorna. Integrationspolitiken. För den behöver ändras.
Det behövs ställas fler krav på de som kommer hit, det behövs definitivt ställas fler krav på migrationsverket som gör ett urselt arbete!.
Hade migrationsverket fungerat bättre så kunde de gått ut med information och fakta för att motarbeta SD. Men inget på migrationsverket fungerar som det ska.
Det är lätt att muta sig till ett uppehållstillstånd, bara man har pengarna och rätt handläggare. Det är lika lätt att gifta sig till papper eller hävda att man är från ett krigshärjat område men aldrig har fått id-handlingar, för ingen lägger energi på att kolla upp det.
Och det är olidligt för de som kommer hit att behöva vänta i flera år på beslut eftersom ingen på migrationsverket vet vad de gör.
Vissa kommer med familj, andra skaffar under tiden de väntar på beslut. Och under de år som folk väntar så är det mycket papper, mycket kontakt med myndigheter, många förbud osv som gör att invandrarna inte lever humant.

Jag vill även ge beröm till SD som äntligen skaffat någon som kan lite om retorik och som har tränat upp Jimmie Åkersson att bli vältalig och svara likadant hela tiden. En inövad robot.
Det är imponerande att se förvandlingen som SD genomgått. Hur de har finslipat sina tal, sin propaganda. Hur de har tvingats att lägga fokus på andra frågor än invandringspolitiken för att kunna vara med och spela. Hur de fortfarande sprider falsk propaganda och bygger luftslott. Men Jimmie Åkersson är likväl en duktig talare som inte ens blir lite svettig när han berättar att han vill skicka svenska ungdomar till ryska fängelser.

Jag anser inte att det är positivt att vi har fått in ett främlingsfientliga parti i riksdagen. Långt ifrån. Men trots allt så har vi yttrandefrihet i sverige. Och viktigast av allt så har vi demokrati och rätt att ha våra egna åsikter.
Därför känns det som sandlådenivå när de andra partierna vägrar samarbeta med SD. Trots allt så är SD framröstade av svenska folket. Och trots allt så kan inte SD börja styra sverige som de vill. De har för lite mandat för det. I ärlighetens namn så jublar jag av stolthet över att partierna så tydligt markerar att SD och dess åsikter inte är välkomna. Men jag är inte politiker. Jag får räcka ut tungan och säga nananana.

Låt istället SD´s inträde bli en väckarklocka till de andra partierna, man kan inte längre blunda utan måste ta tag i integrationsfrågorna. Börja med att sparka sveriges största islamofob Nyamko Sabuni!
Man måste se till att istället för att placera alla invandrare på samma ställe och på så vis sätta dem i ett utanförskap utan möjlighet att bli integrerade så gör man allt för att få nyanlända att bli en del av det svenska samhället.

T.ex som vår "bilmekaniker" som har bott i landet i 3 år, jobbat med vit anställning hela tiden och därför inte tagit bidrag en enda dag.
Han och hans fru har förlorat ett barn pga att de inte blev tagna på allvar när de bad om hjälp för sitt spädbarn (fick ingen hjälp efteråt heller med psykolog eller ngt - inte ens en ursäkt från sköterskan som skickade hem dem). När man då efter 3år frågar om man inte har rättighet till barnbidrag och föräldrapenning, iaf föräldrapenning eftersom han vill vara hemma med sitt barn och för att frun ska kunna slutföra sin sfi så hon lär sig svenskan bättre. Får man då som svar att "du har inte uppehållstillstånd"...då är något fel gott folk. Det ska fan inte ta 3år innan man får besked på om man får stanna eller inte. Och har man varit här i 3år och betalat skatt. Då ska man ha rätt till samma saker som alla andra som betalar skatt. Dvs både barnbidrag och föräldrapenning.

Med information, fakta och förändring så kommer SD inte finnas kvar nästa period. Men man måste göra något åt det. Förhindra propagandan med verklig fakta.
Moderaterna kan roa sig med det i fyra år så blir det inte så jobbigt för socialdemokraterna att städa efter dem vid regeringsskiftet om 4år!

Som en sista sak i mitt förvirrade inlägg om politiken i sverige så vill jag bara göra er uppmärksamma på:
I hylte kommun fanns (i söndags) 418st som röstade på SD. Jag har inte hört någon som öppet säger att de ska rösta på SD.
Så om du är en av de 418, skulle du bara kunna svara på frågan Varför?? Vad är det som är så bra med deras politik eftersom du har valt att rösta på dem? Har du verkligen letat aktivt efter rätt fakta?? Till er andra...läs och begrunda...
http://www.sverigedemokraterna.de/tio-skal-att-inte-rosta-pa-sverigedemokraterna/

puss i pannan

nusse

Äta lik, skaka rumpa och älska sin arbetsgrupp

2010-09-18T13:38:00.005+02:00

Det är inte så ofta det händer något kul i mitt liv, så när det händer måste man självklart berätta för världen om det. Så att ni tror att jag har skitkul hela tiden!

Igår var jag på kräftskiva med jobbet. Det är min första kräftskiva i "vuxen" ålder. Och jisses så kul det var. Övriga gäster på denna kräftskiva var mina arbetskamrater (vilket då också innebär mamma och syster) och jag kan utan tvekan skryta med att jag har sveriges roligaste gäng att jobba med. Synd var att att vi blev en deltagare mindre tidigt på kvällen, men detta ska självklart gottgöras senare.

Kvällen började med snittar, välkomstdrink och fint välkomsttal av arbetsgivaren. Och alla stod lite rörda och tysta och visste inte riktigt vad som skulle sägas. I ungefär 2 minuter. Sedan flödade orden, skratten, tårarna och kramarna.

Efter det var det dags att ta sig an alla de röda liken på bordet. Efter en snabb lektion för min syster i hur man äter kräftor (där viktigaste punkten var "se till att få bort tarmen och bajset, annars är det bara att suga och slicka som man vill") så börjades det med ett väldans slabbande från barbarerna som bröt ben, skal, klor och plockade bajs. Vi var dock en del som inte äter kräftor och vi avnjöt en mumsig gratäng med potatis och kyckling. Gissa vilka som luktade bäst efter en stund? :-P

Efter en stunds ätande så kommer the big boss (dvs min jätteroliga mamma) på den geniala iden att det var dags för skönsång. Fram med häften med snapsvisor, en hel hög med fruntimmer och två karlar (varav den ena var Mensur som sjunger som en tjej...). Eftersom jag varken tycker om snapsvisor (avskydde dem redan på den tiden jag drack) eller drack alkohol så ansåg jag mig befriad från att delta aktivt. Satt mest och lyssnade på den fantastiska körsången. Det lät fint. Riktigt fint. Absolut att det var vackert. Samstämt, stämningsfullt och riktigt ös. Alla sjöng fel på samma ställen (även om körledaren sjöng fel oftare än alla andra...). De som var tondöva gjorde att alla sånger hade samma rytm, melodi och att ingen skämdes för att ta i. Mycket kärlek låg det i luften runt bordet, det var en fin känsla när alla sjöng högt och la ner hela sin själ och sitt engagemang i att lista ut melodi det skulle vara och vilka ord som saknades i texterna Det var riktigt fint.

Iaf är det åsikten jag har idag då det har slutat ringa i öronen.

Snapsvisor gör sitt när man har fest, hög musik gör resten. Lägg då till en mysig stämning och härligt folk som bjuder på sig själva så har man en riktig röjskiva. Det dansades för fullt, det sjöngs ännu mer och rökarna släpade med ickerökarna (alla 2) ut titt som tätt och alla förde väldigt djupa och filosofiska samtal. Gamla minnen återberättades med inlevelse, nya skapades. Känslor visades och banden som finns mellan personalen vävdes samman.

Komplimangerna haglade under hela kvällen, vilket inte var konstigt då alla var uppklädda och fina (obs: jag drack ingen alkohol så det var ingen som blev snyggare under kvällen, utan alla var verkligen jättefina redan när de kom!).

Kvällens stjärna lyste starkt och många nya talanger hittades.

Mensur -och flera med honom, visade sig vara riktigt duktiga på att dansa, någon gjorde den bästa versionen av Balt, Balt Balthazar någonsin, vissa kunde trolla fram räkor (eller rättare sagt delar av räkor) mellan benen, det hölls även en uppskattad modevisning, sjöngs norsk dansbandsmusik och eftersom det handlar om vårdpersonal och kvinnfolk så var det alltid minst två personer på toa hela tiden (en trygghet ifall man inte är simkunnig). Det fnittrades och kramades och lovtalen vräkte ner i samma takt som regnet.

Det kallas kärlek gott folk, och tro mig kärlek har vi mycket av i vår lilla grupp.

Puss i pannan

nusse

ps: För de arbetskamrater (alla utom Mensur :-P) som känner sig obekväma med detta inlägg så hojta till så tar jag bort det direkt.

död sambo eller döende jag

2010-09-05T16:37:00.005+02:00

Ni vet att man säger "efter regn kommer sol". Förvisso stämde detta då det varit soligt och fint sedan jag och silvija traskade runt i ösregn. Men jag tycker att man ska ändra ordspråket till "efter regn kommer sol och en jävla förkylning". För jag är döende i den värsta förkylningen någonsin. Kanske är det så att hypokondriken i mig kryper fram när jag blir sjuk. Men jag kan helt ärligt säga att det är lätt mycket värre att vara förkyld än vad det är att göra kejsarsnitt, genomgå en misslyckad blindtarmsoperation och dagliga omläggningar i 3 månader. Mycket värre. Kanske är det för att man kan äta massa smärtstillande när man opererats, kanske är det för att man får medlidande när man har massa förband och skräp. Vid en förkylning blir man på sin höjd erbjuden ipren och lite te. Och varken det ena eller andra hjälper.

Det är ganska konstigt. När min sambo var förkyld för ungefär två veckor sedan så stannade jorden upp av medlidande. Det vallfärdade folk från jordens alla hörn för att visa sitt deltagande. All expertis inom läkaryrket befann sig runt vår soffa i vardagsrummet för att hitta en lösning. Eller åtminstonde var det nog så det borde vara enligt sambon. Som världens mest ynkliga fullvuxna karl låg han på soffan och upprepade som ett mantra "jag är sjuk, jag kommer dö". Då och då ropade han med svag och darrig röst att om det inte var för mycket begärt så kanske jag skulle kunna komma med vatten och ipren, eller kanske koka lite te, eller komma med glass eller varför inte göra middagen han var sugen på just då. Om man då låtsades att man inte hörde så var det som om mirakel inträffade i vårat vardagsrum. Helt plötsligt var rösten tillbaka, täpptheten som bortblåst och styrkan hade återvänt till kroppen. Hör och häpna han kunde hämta vatten och ipren själv efter att gott och väl i 10 min ropat med hög och klar röst på mig som stod i tvättstugan. I gott och väl en vecka var sambon döende och lyfte sig bara från soffan och sängen för äta, duscha, toabesök och böner. Och medlidande fick han tills jag höll på att strypa min kära sambo av irritation.

Nu när situationen är omvänd, nu när jag är döende och vill ha lite medlidande, nu när jag vill slippa allt som har med hushåll att göra. Då heter det "äsch! inte så farligt, det är ju bara en förkylning!". Jag har t.o.m. feber. Det hade minsann inte han. Igår sysselsatte jag mig med bak och stök i köket för att se om jag blev bättre (blev snarare tvärtom). När vi ätit klart så demonstrerade jag tydligt hur sjuk jag är. Klagade lite på att jag var trött men att det måste dammsugas. Sambon kommer fram och kramar mig och säger tröstande "nej älskling, strunta i dammsugningen...".
Kände hur kärleken växte. Han skulle faktiskt dammsuga kl 20.30 för min skull, för att jag skulle kunna vara sjuk ifred. Gulledej sambon!.
Då fortsätter han prata
"..min serie börjar om en halvtimme och jag vill inte att du stör med dammsugaren när jag ska titta, så låt dammsugaren vara till imorgon"

Knuffade bort sambon, snorade och hostade ilsket och fräste åt honom att jag skulle gå och lägga mig och att han fick ta dottern. Gick in och kröp ner i sängen men bara kände hur irritationen i mig bubblade upp. Klev upp och drog på mig morgonrocken. Stövlar ut i vardagsrummet där jag spänner ögonen i sambon och snorar till och hostar lite. Fräser sedan åt honom att nästa gång han är sjuk så ska han undvika att äta min mat om han inte vill bli arsenikförgiftad.
Förstår inte varför han nu står i köket och gör kaka, ska göra middag, erbjudit sig att ta den lilla och rent allmänt försökt underlätta min vardag som döende. Rädd om livet tro?!

puss i pannan

nusse

Jävla varberg!

2010-08-30T12:34:00.003+02:00

Jag har varit med om ganska mycket, men aldrig tidigare känt att jag inte har varken syre eller muskler i kroppen. Idag upplevde jag det för första gången. Ett förlamande tillstånd av chock. En känsla av att drunkna.
De som följt min blogg vet om att jag väntat på min gastric bypass. Längtat och kämpat efter denna operation. Förra veckan ringde jag för att få lite information om när jag ska opereras då kirurgen lovade att jag är opererad i september eller oktober. Har lite på skoj sagt till alla att "det är ju varberg så jag är säkert inte opererad fören i november". När jag ringde förra veckan så lovade sköterskan i telefonen att någon skulle ringa upp. Idag tröt mitt tålamod och jag ringde igen.

Sköterskan som svarade var positiv och bad mig glatt vänta lite. Sedan frågade hon om jag nått min målvikt. Svarade henne att jag redan varit på mitt andra besök där jag blev godkänd för operation, men att jag sedan dess slutat röka och därför ökat i vikt men att jag bara har 1kg kvar till målvikt. Sköterskan svarade glatt att det var så marginellt så det spelade ingen roll och bad mig vänta. Medan jag väntade så hann jag tänka tusen tankar i stil med att jag skulle få veta datum osv, att operationen väntade runt hörnet. Tji fick jag.

När sköterskan återvände till luren så blev hon plötsligt otrevlig och svarade mig att eftersom kirurgerna sagt upp sig så kanske förhoppningsvis, med betoning på förhoppningsvis, vara opererad innan jul. Jag kände tårarna bränna bakom ögonen och ilskan samla sig som ett stort klot i halsen. Efter att ha svalt ett par gånger och kippat efter luft frågade jag om inte vårdgarantin skulle sätta in eftersom jag först var lovad en operation innan sommaren, sedan sköt de upp den till senast oktober. Sköterskan snäste att det kan jag ju söka om jag vill. Frågade hur jag söker vårdgaranti och fick till svar att det är ju något jag för frivilligt så det bör jag hitta information om på internet. Chockad avslutade jag samtalet och la på. Ringde sedan mamma och syster och beklagade mig.

Efter att ha kedjerökt en stund så ringde jag sambon. Då släppte chocken och jag grät och skrek hysteriskt. Precis som att det är hans fel att kirurgerna sagt upp sig och att varberg inte kan höra av sig och meddela detta tidigare. Slängde på luren i sambons öra och satte mig på golvet. Fylld med självömkan grät jag ut för att inget någonsin går som det ska med mig, för att jag troligtvis måste börja om på noll för att få min operation, för att jag kämpat som ett djur för att gå ner i vikt, för att jag har ångest så fort jag äter för att jag är livrädd för att gå upp i vikt. För att förberedelserna innan operation har gjort mig till ett nervvrak. Jag grät för varje kilo ner och varje kilo upp. Jag trodde att efter oktober så kunde jag börja andas igen.
Medan jag rensade tårkanalerna så stod lilla bus och klappade på mig och berättade "sluta gråta mamma, du blir smutsig. Oj! kolla sminket mamma..snälla mamma sluta gråta annars snyta näsan". Slutade gråta för att inte min lilla trösterska skulle bli rädd och satte mig med henne i knät i soffan. Där berättade hon för mig att "inte vara ledsen mamma, pappa snart hemma med choklad!".

Efter ett tag ringde vårdgarantin upp mig och jag berättade allt från remiss till idag. Berättade hur dåligt jag mår för tillfället pga krav från varberg och ständig oro för kilon osv. Den snälla, snälla tanten i luren sa genast att hon skickar remiss till sophiahemmet och att hon ska skriva att jag bör bli kallad så fort som möjligt. Nu håller jag tummarna för sophiahemmet.
Jag bara hoppas att inte jag får ett nytt viktkrav.

Och folk säger att operation är den lätta vägen ut...

puss i pannan

nusse

mina arbetskamrater jublar..en kvart...

2010-08-27T23:04:00.002+02:00

Öppnar upp datorn och blåser bort dammet från tangenterna. Det var längesedan nu.
Stoppar in en sked med kolatårta i munnen och har överläggning med mig själv i huvudet om jag borde spotta ut den eller inte. Funderar medan jag tuggar och stoppar sedan in en sked till.
Nynnar lite för mig själv tills jag inser att jag inte är själv. Sambon och dottern sover gott i sängarna sedan länge. Själv är jag lite av en rebell och sover sällan när jag behöver och vill utan släpar mig till sängen strax innan ögonen slår igen och somnar framåt småtimmarna av utmattning. Har inbillat mig att jag klarar mig lika bra på 4 timmars sömn som jag gjorde när jag var tonåring. Men det var innan lilla bus.

Det var innan välling på natten och klappa på lejonmagen. Det var på den tiden man väcktes av en kyss och en nykär sambo som frågade om vi inte kunde stanna i sängen hela dagen. Vilket man gärna gjorde eftersom man inte hade tvätt som väntade, leksaker som attackerade fötterna så fort de nuddar golvet, högar med disk och ett tvång på lite rutiner gällande maten. Nu för tiden väcks jag allt som oftast av ett
"go´morron mamma. Snääääääälla mamma vakna!...Aminah tar pappas kudde och pappas plats (fniss fniss) ...täcke mamma!...mamma...mamma...mamma...mamma...(efter 30 gånger brukar jag klämma ur mig ett mmmmpf) jag har bajsat mamma. Lukta!! (ni anar inte hur fort man vaknar när man får en blöja upptryckt i ansiktet!) Lukta äckligt mamma. Uscha!".
Inte alls lika roligt kan jag meddela och inte hälften så coolt att berätta för sina polare.

Var lite orolig nu inför jobbstart att det skulle bli tufft eftersom jag har haft en period nu där jag sover dåligt och alldeles för lite. När jag väl kom till jobbet så mindes jag mitt andra problem. Jag kan inte vara tyst. Det går inte. Man lever för kort tid för att vara tyst. Och iallafall när man har så väldigt mycket åsikter och nostalgi-storys som jag har. Det bara går ju inte vara tyst då. De stackars arbetskamrater som varit utsatta för detta har bara suckat och försökt få en syl i vädret lite då och då. Men jag har varit hemma i sex månader. Jag har minsann samlat på mig.
Trots allt mitt pratande så har mina arbetskamrater inte lämnat in en protestlista mot att jag får vara kvar, utan verkar konstigt nog glada att jag är tillbaka. Må hända att det varit tyst under sommaren kanske och därför behöver de någon som kan fylla ut hösten och vintern. Eller så tycker de bara att jag är söt att titta på.

Har tänkt mycket på arbetsplatsen under min sjukskrivning. Som assistent så jobbar man väldigt nära sina arbetskamrater och blir då som en liten familj. Och jag har verkligen tur som jobbar med en så rent ut sagt skitrolig familj. Alla har humor och har inga problem att skoja och busa, ingen bryr sig för hur den andre ser ut (vilket innebär då att det finns en kraftig majoritet av kvinnor i pyjamas på arbetsplatsen och ynka två "pojkar" för att tvingas att titta på dessa utstyrslar) och viktigast av allt så känns det som att man kan säga rakt ut vad man tycker och tänker. Har också varit skönt att vara hemma och få distans och rensa lite bland tankarna. Få en annan vinkel på saker och ting och tänka över saker både en tredje och fjärde gång.

Det är en arbetskamrat med lite mindre blindtarm och mycket mer glädje och entusiasm som kommer tillbaka. En arbetskamrat som laddat lungorna med syre för att likt en duracellkanin kunna prata oavbrutet i minst 14 timmar. En arbetskamrat som tycker att alla i den lilla familjen är så jävla underbara, duktiga och fantastiska så man bara vill anordna ett stort pusskalas. Det är med andra ord en socialt-uttorkad, uppmärksamhetssökande, tjatig, bossig men ack så söt arbetskamrat som tagit sig tillbaka. Undrar hur länge arbetskamraternas glädje håller i sig...

puss i pannan

nusse

elefantrumpa och släktkalas

2010-08-16T22:16:00.005+02:00

Svetten öser, linnet klibbar fast vid kroppen. Svettfläckarna växer på rygg och under brösten. Känner att det börjar forsa svett från varenda por i hela kroppen. Hur i helvete kan folk ens påstå att det är en skön känsla?!
Senaste tiden har jag försökt mig på att motionera. Jag och min alldeles egna croat har varit ute och promenerat. Promenerat långt. Duktighetskänslan finns där, men kan fortfarande inte påstå att jag tycker det varken är speciellt roligt eller skönt. Det har dock givit resultat. -4kg på en vecka. Men som jag har slitit för de 4kilona.
Fördelen och faktiskt det enda positiva i mina ögon är att jag har världens bästa träningskompis. Jag bryr mig inte om hon ser mig svettig eller hör mig flåsa. Hon står ut med mina klagovisor och mitt gnäll. Och hon är så trevlig att umgås och prata med så man märker knappt av att man går. All kärlek till dig gumman. Men jag tycker fortfarande att soffan är bättre...

På tal om kroppar och vikt och annat. Häromdagen så kom lilla bus och var väldans glad. Lyckligt drog hon upp tröjan och klappade sig på magen.
-"titta mamma! Aminah har lejonmage!..KVÄÄÄK (Aminahs lejon säger kväääk...) "
Jag tittade och försökte låta bli att skratta. Berättade att den var fin och att det var ett farligt lejon. Med ett leende sa jag sedan att hon var ett lejon med en äppelrumpa. Vi tränade en stund på att säga äppelrumpa, för det skulle hon berätta för pappa.
När pappa kom hem så sa jag åt lilla bus att berätta vad hon hade för mage.
-"En lejonmage pappa!! KVÄÄÄK!".
Pappan såg (tack och lov) imponerad ut och frågade om lejonet hade ätit upp Aminah. Lilla bus nickade lyckligt. Då sa jag åt lilla bus att berätta vad hon har för rumpa. Hon funderade en stund men hittade inte orden. För att hjälpa henne på traven så sa jag
-"Aminah har en ä..äää...äää"
Då vänder sig lilla bus mot pappa med ett stort leende och utbrister
-"En Elefantrumpa pappa!!".
Sedan snurrar hon runt och putar med rumpan så pappan säkert ska se att det är en elefantrumpa.

Ett par dagar senare så står jag och diskar. Då kommer min kära dotter fram och klappar runt på min rumpa så att jag kände mig som bilen i karate kid. Wax on...Wax off...
Jag tittar på henne och frågar vad hon gör och hon svarar glatt på arabiska att den är fin. Jag skrattar smickrat och frågar om mamma har en fin rumpa. Hon ler och nickar och utbrister sedan:
-"Oj!!! Wow! Mamma har elefantrumpa!!".
Behöver jag tillägga att jag promenerade extra mycket den dagen och var väldigt noga för varje steg att spänna mina rumpmuskler. Och mat, vem behöver mat när man går runt med en elefantrumpa!?.

I lördags var jag på en släktträff. Försökte undersöka om någonannan i släkten hade elefantrumpa, men kunde inte hitta någon. Däremot hittade man en massa kusiner man inte sett på länge (om man någonsin har sett dem?) en massa kusinbarn som jag fortfarande inte vet namnen på. Och självklart underbara fastrar och farbröder. id="SPELLING_ERROR_29" class="blsp-spelling-error">tårögd då vi höll tyst minut för min faster som gick bort förra året. Hon talade ofta med mig om att försöka få ihop allihopa.Tyvärr så blev det inte allihopa då ett flertal valde bort att inte komma. Något som jag tyckte var väldigt, väldigt synd. Hade sett fram emot gamla och nya ansikten. Hade framför allt sett fram emot att få ett uppdaterat kusinfoto. Det har jag väntat i 24år på då det förra togs 1984. Men tyvärr blev det ju inte så. Hade dock en trevlig (men kort) stund med alla de som valde att komma. God mat, trevligt sällskap och härligt väder. Ett par timmar till sedan hade nog blygheten släppt och folk som inte kände varandra hade kanske börjat prata. Tycker dock att namnlappar är en bra ide till nästa gång!

puss i pannan

nusse

Fastrar och farbröder.
Alla utom en faster som gick bort förra året och en farbror som tyvärr inte var med :-(
Älskade pappa längst fram i lila <3

En drös med kusinbarn

så att ni vet att jag lever...

2010-08-07T00:03:00.002+02:00

Vi är hemma igen.
Från en trevlig, behaglig och en helt underbar semester i stockholm har vi nu kommit hem till den trista vardagen, getingbon och en dotter som vägrar sova om man inte klappar henne på magen.
Sambon insåg under vår tid i stockholm att det är där vi hör hemma. Vi har hans underbara familj, vi har möjligheter och vi har ett privatliv där uppe. Han kan fly från mig när jag är på dåligt humör, jag kan få lite ensamtid utan både sambo och barn och det finns så mycket mer för oss alla tre att göra i en större stad. Sedan vi kom hem så går sambon och mumlar som ett mantra "InshAllah vi ska flytta snart, InshAllah vi ska flytta snart".
Jag hoppas verkligen det.

Nu när vi återvänt till den trista vardagen så kryper den trista verkligheten också på. Jag börjar snart jobba igen. Det ger mig nästan ångest. Jag har varit hemma sedan April. Det har varit en skön tillvaro. Nu ska jag återvända till arbetsplatsen och lära mig nya rutiner och arbetssätt som arbetsgruppen numer använder sig av. Och jag kan inte längre sova middag!
Det blir nog tufft att hålla sig vaken första passen. Får nog be mina kära arbetskamrater att spraya mig med vatten om jag somnar.

I övrigt har det inte hänt så mycket, såret läkte ihop tredje dagen i stockholm och sedan dess har jag varit utan förband. Känns konstigt. Naket på något vis. Iofs inte så konstigt kanske med tanke på att där varit ett stort förband på sedan 7 April. Nu håller vi tummarna för att jag får vara frisk och kry resten av året. Och att jag får min Bypass snart!! längtar efter min operation, och speciellt idag när man sett foton av sig själv, har ryggont och knappt kan ta sig ur soffan. Men tills operationen så gör jag ytterligare ett försök att minska lite själv. Good luck martina. Riktigt jävla good luck!!!

puss i pannan

nusse

Jag är lurad. Indragen i en sekt...

2010-07-28T14:08:00.004+02:00

Jag är lurad. Förd bakom ljuset. Förnekad viktig information. Och allt för att folk inte har vett att informera relevant information när de lovar saker.

I två år har jag fått vaga löften men stora förhoppningar angående min dotter.
När jag beklagat mig över sömnbrist, trots och dotterns matvägran så har folk uppmuntrande sagt att "Så var min X tills h*n fyllde 2, sedan vände det!" "jo, men så håller de på fram tills de fyller 2. sedan vänder det".
Nu är min dotter två. Hon äter fortfarande riktigt dåligt och hon sover fortfarande inte hela nätter utan att vakna efter välling. Kunde inte alla vänliga människor precisera sig lite mer. Ge exakta datum i stil med "när min snorunge var 2år 10 månader och 7 dagar så började han mirakulöst att äta som en häst!" eller "när mina irriterande småglin var 2år och 4 veckor så sov de hela natten igenom". Det hade underlättat.

Nu sitter jag var dag och stirrar på min dotter. Är det idag hon ska börja äta?
Jag trodde miraklet hade inträffat häromdagen när hon åt ris. Hon skyfflade in flera skedar och tuggade glatt. Alla applåderade och vi var så stolta och glada att vi knappt andades. En stund senare kräktes hon. Dagen efter fick vi i henne skräpmat från McD, det gick lysande! Jag och sambon tittade nervöst på varandra, blinkade och nickade menande åt varandra. - Nu älskling har det hänt, mirakel sker. Då kräkte hon. Nu har jag gett upp. Hon kommer få leva på nudlar, ägg och nuggets hela livet. Och alltid gå runt med kräkpåse i fickan!

Samma sak är det på nätterna. Jag vågar knappt somna. Hon har ju trots allt fyllt två år. Jag vill inte missa det, jag vill vara vaken och insupa magin som kommer uppstå när hon inte vaknar på natten och kräver välling, pussar och kramar. För det kommer vara magiskt. Det kommer vara en vändpunkt för allihopa. För mig, för sambon, för lilla bus och inte minst för våra kära grannar.

Men nu är det snart en vecka sedan hon fyllde år. I en hel vecka har vi vakat och hoppats. Vi är mycket, mycket besvikna. Inget har hänt. Mer än att jag och sambon är trötta och lite smått förtvivlade över hur mycket kräk det får plats i en så liten kropp.
Tänk så lätt det kunde undvikits om bara folk la manken till att minnas detaljer.
Å andra sidan så tror jag det är ett knep. Så säger mammor med äldre barn till oss med yngre, medan de inombords fnissar hysteriskt och tänker "ha!! Din jävel min snorunge varken åt eller sov fören h*n var 4 ½. Smaka på den du!".
Jag är dömd till ett liv med mörka ringar under ögonen. Jag är dömd till att tvätta kläder med kräk dagligen.

Till min stora glädje så har jag ju väninnor som nyligen fått barn. De vet inte vad som väntar. Så snart är det min tur, jag ska hämnas. Lika elakt och illvilligt som jag blivit lurad ska jag berätta för dem att "när Aminah fyllde två så var det som att vända på en hand. Hon började äta och sova, och spotta på mig om hon inte blev det mest väluppfostrade barn som världen skådat!". De trötta mammorna kommer sitta och titta på mig som om jag vore en Gud, jag är deras räddning. Jag kommer med ett löfte om att deras rosenkindande små bebisbollar ska bli snälla. Att de ska låta mamman sova ifred och aldrig mer spotta ut maten över det nystädade golvet.
HA!! de har ingen aning om vad som väntar...

puss i pannan

nusse

Lilla bus 2 år

2010-07-23T15:31:00.003+02:00

Jag är hemma. Jag är i mitt sthlm. Och jag njuter för fullt.
Sambon har frågat flera gånger om vi inte ska göra något, skansen, gröna lund, aquaria eller något annat turistaktigt. Men jag är fullkomligt nöjd med att bara umgås med nära och kära i norsborg och åkersberga. Aminah lika så.

Igår fyllde min lilla flicka två år. Jag har svårt att inse att det är två år sedan jag plågade mig igenom både det ena och det andra innan jag fick kejsarsnitt. Två år sedan jag dränkte sambons skor i fostervatten, två år sedan syrran åt snickers och drack cola medan hon studerade mitt underliv likt en gynekolog. Två år sedan lilla bus plockades ut från magen och satt och stirrade på mig med stora svarta ögon. Hon såg precis ut som min gamla arbetskamrat Anya. En liten, liten Thailändsk sumo. Det finaste jag sett.

Nu är hon stor min flicka, kan både hoppa och räkna till tio. Och hon pratar nästan lika mycket och ofta som sin mamma, både på arabiska och svenska. Årets sommarplåga är lille katt, men lilla snigel ligger stadigt etta på topplistan. Man får inte längre hjälpa henne med tänderna, inte heller skor eller byxor. Däremot får man gärna pussa, krama, kasta boll och sjunga. Hon älskar att hjälpa till i köket trots att hon fortfarande inte tycker om att äta. Det enda som ibland kan gå ner är nudlar och nuggets till frukost.
Hon tar hand om sina dockor med överdriven varsamhet, tills de slutar lyssna på henne. Då förkunnar hon att "sitt stilla, annars trillar du och slår dig", innan hon illvilligt puttar ner dem på golvet och säger "var det jag sa!".
Hon har blivit stor min lilla flicka.

Igår på sin födelsedag blev hon bortskämd, mer än i vanliga fall. Då fick hon låna bodylotion som hon tjatat om i flera månader, hon fick lov att använda lite hello kitty parfym och fick två snabba drag med ögonskugga. Stolt valde hon klänning och satte på sig sitt nya rosa halsband, bad om att få sätta upp håret och ville att vi skulle tvätta av hennes fina rosa foppisar med blommor på för att hon skulle vara fin. När hon var festklar berättade hon att vi skulle åka.

Vi firade henne i norsborg hos våran underbara familj där. Mamma B hade lagat ma´loube och alla var samlade. Lilla bus lyckades få "tant" Zenaa att gå ut och gunga med henne och var överlycklig. Själv roade jag mig med en bok som jag läser just nu. Efter mat, disk, rökning, kaffe och chai så var det dags för tårta. Aminah satt snällt i soffan och klappade händerna och sjöng med när vi sjöng ja må hon leva. När vi sedan skulle sjunga den arabiska versionen så krävde hon att vi istället skulle sjunga lilla snigel. För de som aldrig testat så kan jag lova att det är väldigt komiskt när en grupp på 11 personer i åldrarna 15-45 sjunger lilla snigel. Hon försökte få alla att sjunga lille katt också, men när de tog ton så sa mamman stopp.

När ljusen var tända på tårtan så berättade lilla bus förtvivlat att hon inte kunde blåsa ut dem, men efter demonstration av pappan och påhejningar och en massa uppmuntrande rop och klappningar så klarade hon av denna stora bedrift. 9 gånger.
Tårta ville hon inte äta, inte heller kakor och glass. Men paketen var uppskattade!!
Av pappa fick hon ett piano -som pappan säkert ville ha mest för egen del! (batterierna ska ut från pianot samma dag som pappan börjar jobba!), av mamman lite nya dockkläder som var för stora samt handväska och solglasögon (som hon älskade!! har tom sovit med dem inatt!!). Av faster Nasima och Yaroub fick hon docka och hello kitty "fläkt" med godis.
Höjdpunkten var när hon öppnade dockan och vrålade så hela norsborg hörde det "ååh en lilla hönan!!!". Det var en lyckad dag!! Stort tack till både Norsborg och Åkersberga som förgyllde hela hennes dag.

I övrigt händer det inte så mycket. Vi glömmer tid och rum och bara finns. Inte många dagar kvar nu tills vi behöver åka hem till den trista verkligheten igen :-( Tills dess ska vi äta gott, umgås med nära och kära och bara njuta.

puss i pannan

nusse

Aminah 2008-07-22

bara så ni vet...

2010-07-19T23:13:00.002+02:00

Tandborste till mig, tandborste till lillan.
Undrar om 17 st trosor räcker en vecka? Vart är de nya strumporna...Äger jag bara vita bhs?
4 par likadana leggings, undrar om jag ska ta med min stickade kofta.
Hur många långärmade behöver man tro. Visst fan! höll på att glömma pyjamas.
4 shorts och 3 klänningar, 3 leggings, 2 mysdress, 4 pyjamas, 9 body, 3 jackor, baddräkt till lilla bus..lika bra att ta lite extra så vi slipper ockupera Nasimas tvättmaskin.

Saltspray till håret och en massa lukta gott, deodoranten...var fan är deodoranten?
Mental notering : glöm inte linser!
Ner med sminket. Upp med sminket, måste ju sminka mig på morgonen.
Vart är min andra gympasko?!
Kommer på: SHIT syrrans dator står i vår bil...måste lämnas imorgon.

En snabb titt i kylskåpet, tömmer ut pastan. Springer och slänger in en maskin tvätt. Öppnar kylskåpet och slänger vitlöksbrödet. Gräver fram täcke och kudde till lilla bus. Öppnar kylskåpet och slänger lite mer matrester. Brer lite smörgåsar till sambon snabbt. Kommer ihåg att jag ska raka benen och hyvla fötterna. Inbillar mig att jag hinner på morgonen.

Ropar på sambon och frågar om han packat ihop resesängen. Får som vanligt inget svar. Packar om i väskan en gång till. Måste ta med mig min stickade kofta iaf. Slänger i en hårfärg och ropar till sambon att han ska börja packa sina kläder. Inget svar. Hänger upp tvätt och fyller på i diskmaskinen. Mental notering: får inte glömma vattna blommorna.
Plockar lite bland papper och inser att jag glömt betala facket. Det får vänta.

Tar med Aminah bort till Silvija och slinga håret, blev riktigt nöjd. Stressar hem till en sur sambo och packar om väskan för tredje gången. Kommer på att kylväskan ska med. Inser att jag glömt köpa med mellanmål som lillan kan äta i bilen. Panik...

Som ni kanske förstår har jag inte tid att skriva något vettigt i bloggen. För jag ska minsann till sthlm!!!

puss i pannan

nusse

burka, niqab eller hijab?

2010-07-14T21:22:00.003+02:00

Läser lite om debatten som pågår ang Frankrikes förbud mot burka.
Något som media är väldigt dåliga på att informera om är att alla muslimer inte är likadana eller delar samma åsikter. För det första är det en markant skillnad på en muslim och en islamist. En muslim är en människa som är troende enligt religionen islam. En islamist är en fundamentalist som anser att islam är den enda samhällsordningen som kan skapa ett bra och rättfärdigt samhälle. Jag själv kallar mig muslim som försöker leva enligt islam.

Det finns också en markant skillnad mellan sunni-muslimer och shiia-muslimer (som är de största grupperna, ungefär som katoliker och ortodoxa). Att gå in på skillnader och dyl mellan sunni och shiia är något som inte intresserar mig, så det får ni söka upp själva om ni finner det intressant. Men detta talas det sällan om. Media är rädda för att inte islamofobin i sverige ska fortsätta breda ut sig. Med kunskap krymper fördomar.

Åter till ämnet burka. Jag är inte positiv till varken burka eller niqab. Hade inte känt mig bekväm om min dotters dagisfröken eller lärare bar dessa. Hade inte känt mig bekväm av att möta en läkare i niqab eller en apotekare i burka. Jag vill se ansiktet på den jag pratar med. Däremot hyllar jag hijaben. Om man bär den på rätt vis. Ingen mening med att använda hijab om man bär kroppsstrumpa, tajta jeans eller tajta tröjor. Då förlorar den sin innebörd och sin respekt och blir bara en accesoar i modet. Jag anser inte att hijaben förtrycker kvinnan om hon väljer att bära den själv. Blir hon däremot tillsagd att bära den - då är det helt klart ett förtryck.
Det är här som skillnaden mellan muslimer och islamister blir tydlig.

Talibanerna är islamister som lever enligt en sjuk fundamentalism.Där är kvinnan inte värd smutsen på dina skor, har inga rättigheter utan är en ägodel. Något man köper och sedan kan roa sig med hur man vill.
Här i sverige är många av de kvinnor du möter på gatan muslimer. Många av de muslimska kvinnorna delar mina åsikter om burka och niqab, och speciellt de som är "födda i islam". En markant skillnad finns på många "nya" muslimer.
Både kvinnor och män som blir så förälskade (och ofta förblindade) av islam att de omedvetet blir islamister. Människor som söker sig till moskén för att bli accepterade, för att bli älskade. De finner kärleken i islam berusande och faller lätt offer för de islamister som letar nya medlemar.

Många av dessa kvinnor har sökt kontakt med mig. För jag är en svensk konvertit (vilket ofta innebär lätt byte för gamar).
Och att hjälpa en människa få mer kunskap inom islam och att hjälpa en människa att ta islam till sitt hjärta är något av det största en muslim och islamist kan göra. Jag har tacksamt tagit emot kunskap, tips och råd. Men sedan kommer frågan som skiljer muslimen från islamisten. "varför bär du inte hijab?!". Brukar vänligt förklara att det inte är rätt tidpunkt för mig, men att en vacker dag hoppas jag att kunna bära hijab.
Får man då en lång föreläsning om vilken dålig människa man är och att man inte ska gå runt och kalla sig muslim om man inte är beredd att dö för varje bokstav i koranen, då gott folk har man träffat en islamist!

I mina ögon är därför burkan och niqab inte något muslimskt, i mina ögon är det något som man väljer att bära för att delvis provocera sin omgivning, delvis stolt visa upp sin religion men dölja sig själv och sina osäkerheter men framför allt ett sätt att visa andra som lever enligt islam att "jag har förtur till paradiset för jag visar inte så mycket som en näsborre eller tånagel ens". Pilutta dig!

Detta anser jag självklart att folk ska ha rättighet att visa. Vill de vara självgoda och vältra sig i att de lever enligt islam och lite till så låt dem göra det. Ingen hindrar en 9åring att köpa BH och smink, vilket i mina ögon är lika fel, så varför hindra folk från att klä sig i burka och niqab?
Men jag anser faktiskt inte att de ska ha rättighet att bära varken burka eller niqab i yrken där de har kontakt med barn, gamla eller andra personinriktade serviceyrken. Ansiktsuttryck är viktigt för att kunna läsa av sin medmänniska, och för tex någon som är döv så är läpparna ett måste för att kunna kommunicera.

Nu kommer förmodligen många (speciellt kvinnor) rasa mot allt jag har skrivit, för det är inte på det viset och jag ska minsann inte kalla mig muslim osv. -Jag vill därför påpeka ytterligare en gång att allt som står är mina personliga åsikter, det ska inte representera islam på något vis. Jag drar inte heller alla över en kam, men detta är mitt intryck av majoriteten av muslimer och islamister som jag talat med.

Vill avrunda med en fråga till mina systrar i islam som väljer att bära niqab och burka:
Varför inte välja att bo i ett islamistiskt land tex saudiarabien där shaira följs och där niqab och burka är mer accepterat? Syftet med dessa klädeplagg är att inte visa sig för andra. Men i ett land som tex sverige så stirrar alla på en kvinna i niqab, och i ärlighetens namn så ser man former under niqaben. Det måste ju trigga en mans fantasi ännu mer att inte veta vad som finns under?

puss i pannan

nusse

Visst är jag gammal i snorungars ögon...

2010-07-07T22:22:00.002+02:00

Det inträffade en sak tidigare i veckan. Inget allvarligt, inget ledsamt, inget roligt. Men ett obehagligt faktum blev konstaterat. Jag är gammal i snorungas ögon:

Hade efter en mycket lugn förmiddag tagit mig ner till samhället med min väninna. Denna väninna skulle bara springa in snabbt i byhålans "galleria" (dvs ica). Jag valde att stanna utanför. Det var dumt.

När jag stod där och funderade på om folk skulle tro att jag var nyduschad eller om de skulle inse att jag faktiskt var alldeles blöt i håret av svett (ser ut som en vattenspridare varje sommar) så kom det fram två tjejer i modell yngre. Som varje småfet småbarnsmamma hade gjort i samma situation så drog jag genast in magen, sträckte på ryggen och försökte få brösten att titta på solen ist för ner i asfalten. Snorungarna tittade åt mitt håll och höjde på sina perfekt noppade ögonbryn samtidigt. Kände att mina egna ögonbryn helt plötsligt växte ihop till ett unibrown.
Försökte mig på ett sånt leende som min mormor har när hon försöker visa folk att "jag tycker så synd om dig eftersom vi båda vet att jag är bättre än dig och du aldrig kan spela i min liga". Kände att jag såg ut som en idiot. Fick det bekräftat när snorungarna suckade och vände sig om.

Tjejerna började ivrigt diskutera världsproblemen och hur orättvist det är att den och den ser ut så och så medan de själva hade "rumpor som täckte solen" (tänkte i mitt inre att min ena skinka var lika stor som ena tjejens båda).
De övergick till att hylla sig själva genom ett klassiskt "klanka ner på alla andra". Med fjantiga uttryck som "men gud alltså, fattar inte bruden att man inte kan ha så korta shorts med så tjocka ben?! och verkligen inte om man inte har solat!" så blev jag osäker på mig själv. Sneglade ner på mina bländande vita ben och funderade på om jag skulle vika ner mina leggings till långa igen. Sökte svar med blicken, men de ignorerade mig flitigt.

Efter att ha diskuterat kroppsliga defekter och kört mitt självförtroende i botten så startade de en konversation om föräldrar. Såg min chans att lära inför framtiden och lyssnade extra noga. Efter en stunds hysteriskt tjatter så insåg jag att den ena snorungen gnällde till den andra snorungen för att hon inte skulle få följa med en tredje snorunge till grekland. För hennes jävla mamma tyckte det var för dyrt.
Och denna jävla mamma var tydligen helt cp (ett ord jag hatar då jag har en kusin med cp) eftersom hon inte fattade att det var hennes chans att se lite av livet och fundera på sin framtid. Jag kan tonårsslang och översatte det sista direkt till alkoholkonsumtion och sexuella aktiviteter. Lyssnade vidare en stund och började sedan tänka på hur jag hade det när jag var liten.

Klassresan till borås djurpark: Egen matsäck och en massa frukt. Oboy till första fikan och sunkis till resten av dagen. Fick med mig 100kr i fickpengar och trodde jag var rik. Förmodligen köpte jag godis för allt.
Klassresa till gränna/visingsö: Precis likadant som tidigare, dock med den stora förändringen att jag hade 200kr med mig då vi skulle äta på visingsö. Åt potatismos och köttbullar. Köpte en glasfågel till min moster och en väldans massa polkagrisar.
Klassresa till liseberg: Mycket tjat och en del tårar innan jag fick med mig 300kr. Köpte mat och spelade för en del. Kom hem med 70kr till cigaretter
Klassresa till tyskland: Fick verkligen gråta ihop fickpengarna, var helt övertygad om att jag inte kunde följa med och hade en hel del ursäkter i bakhuvudet till att stanna hemma. Kom iväg och hade riktigt kul. Ägnade resan åt cigaretter, presenter och mat.

Åka iväg till grekland med en polare hade jag inte ens slängt energi på att fråga mina föräldrar om. Då hade jag genast fått svaret att fixa ihop pengar själv. Jag är imponerad av folk som kan slänga pengar på sina barn, men jag är fruktansvärt tacksam för att mina föräldrar lärt mig vad pengar är och hur det är att både leva med och utan pengar. Jag är många erfarenheter rikare tack vare detta.

När snorungarna diskuterat färdigt grekland och dess gudar så började de tissla och tassla. De grävde i sina minimala shorts och stod tätt med sina huvud ihop. Innerst inne hoppades jag att den ena skulle ge löss till den andra. Och att det skulle vara stora löss så att de fick raka bort håret för att bli av med dem. Och som följd av att inte ha hår på huvudet så skulle de bli feta och utveckla en allergi för smink (mina föräldrar har lärt mig pengavärde, men inte att man inte ska önska olycka på folk man är avundsjuk på).
Verkade dock inte som att det kliade på någon av dem. Hörde den ena tjejen väsa fram "men fråga du...kom igen...fråga då".
Log ett segervisst leende och drog in magen ännu mer då jag anade vad som komma skulle.

Den ena snorungen vände sig till mig och fick fram ett
"um..eh..asså jag och min kompis...alltså vi..eh...um...bara undrar...eh...om...eh..um..eh...du..skulle...kunna...alltså...om...du skulle kunna...kanske...eller...köpa....cigaretter...åt oss. Jag-har-glömt-mitt-leg-hemma-annars-hade-vi-köpt-själva".
Tittade på dem noga, verkligen synade dem innan jag fick till ett perfekt hånleende. Spände ögonen i dem och sa sedan "kan man inte köpa cigaretter själv - då ska man fan inte röka heller". Kände mig stolt. Kände mig oövervinnerlig. Kände mig som king of the world. Kände mig som...min pappa!

Sekunder efter jag sagt åt snorungarna så slog det mig. Det var så min pappa sa när jag berättade att jag röker.
"Du får betala det själv. Det är inte lönt att du kommer och frågar om varken cigaretter eller pengar till cigaretter. Kan man inte köpa cigaretter själv - då ska man fan inte röka heller".
Det funkade inte, jag fortsatte röka. Röker fortfarande då och då. Men det tog ca 9år innan jag frågade honom om jag fick en cigarett (har rökt i 15).
Det var på färjan på väg till danmark och jag hade varit röksugen sedan morgonen. Samlade mod i ca tre timmar för att pipa ur mig ett "pappa kan jag få en cigarett av dig". Med ett leende bad han mig upprepa. Förnedringen var stor!
Med min mamma däremot så har det varit helt andra spelregler. Jag var barnvakt, hon köpte cigaretter. Inte alls samma fasa där inte.

Snorungarna tittade på mig med avsky. Jag insåg att jag fortfarande hade ett hånleende. Det hade blivit stelt och ansträngt och återigen såg jag ut som en idiot.
De stirrade från mina omålade tånaglar (som jag målade sedan på kvällen med ett 5år gammalt nagellack) till mina vita ben, upp över mina något dallriga lår till min oversize mage med de små asymmetriska brösten som inte längre vet om de ska till norr eller söder, vidare till dubbelhakorna, riktigt blängde när de såg min mustasch (jag ska ta bort med laser när vi har råd), till min potatisnäsa som var full med svettdroppar. Ändan upp till mitt platta fuktiga hår. Jag kände mig tafatt, naken, utsatt och rädd. Jag som hade tyckt jag var så söt och fin på morgonen. Jag blev totalt sågad av små häxor. De skulle döda mig där i gränden. De började morra och visa tänder.

Då äntligen kom min väninna tillbaka och hojtade glatt att vi skulle gå. Jag fyrade av ett leende och slängde ett "lycka till" åt snorungarna. Lite cool är man väl allt.
Sedan grävde jag runt i barnvagnen och väste till väninnan att stå still tills jag hittade vad jag sökte. I triumf så tände jag en cigarett och vände mig mot snorungarna. Långsamt blåste jag ut röken mot dem medans jag hurtigt sa "hejdå tjejer, ha en bra sommar!".
Jag ägde så fett!

Visst fan är jag gammal när man jämför med bortskämda snorungar, men jag hade vett att uppskatta klassresan till borås, jag älskade varje nytt plagg jag köpte och jag kan räkna upp alla par skor jag haft de senaste 10åren. Jag har respekt för mina föräldrar, och en familj och sambo som älskar vartenda kilo på mig. Och viktigast av allt! Jag köper mina egna jävla cigaretter!

puss i pannan

nusse

GPB och längtan till sthlm

2010-07-01T22:15:00.003+02:00

Det gick vägen, jag blev godkänd.
I september eller oktober så börjar min resa mot ett hälsosammare jag, mot ett mindre jag.
Jag har nog inte förstått det ännu.
Men jag är glad, jag är riktigt glad!

Har kämpat på sedan i söndags för att nå målvikten.
Idag visade vågen att jag klarat av hela 7kg. Nytt rekord för mig. 7kg...
S.J.U K.I.L.O.N
Jag är så förbannat stolt!
Tänker dock inte sluta försöka minska i vikt bara för att jag har fått operationen godkänd, vill försöka komma ner ytterligare 10kg innan operation. Minst.

_____________________________________________________________

Sista tiden har jag saknat "familjen" i sthlm så otroligt mycket.
Att komma hem till Norsborg och bara krypa ner i soffan och prata med alla, lyssna på pratet och skratten. Trängas i köket runt mamma B´s mat. Småkivas och skoja med Tariq, prata ut med Mazen (som jag tidigare tillägnat ett blogginlägg -http://emmaminah.blogspot.com/2009/03/idag-sa-har-min-sambo-varit-valdans.html).
Att sitta med Zena i köket och prata skit och fascineras av hur mycket energi en person kan ha. Att åka till åkersberga och bara vara. Att diskutera viktnedgång och islam med Yarobe. Att känna sig välkommen och omhuldad, att känna sig hemma. Att känna sig lugn.

Jag hoppas vi åker upp till stockholm under semestern. Att mitt sår läkt ihop så att vi kommer bort lite. Andas annan luft, se andra miljöer, ha större utbud på aktiviteter. Och äta en massa god mat :-P
Jag längtar!

Puss i pannan

nusse

4 dagar kvar...

2010-06-27T13:59:00.002+02:00

Nu är det fyra dagar kvar. F.Y.R.A..
96 timmar, 5760 sekunder och 2-3kg kvar tills jag ska få min dom.

Jag ska åka 78,7km enligt eniro. Sedan ska jag ta mig in i byggnaden och fram till kirurgavdelningen. Jag ska svettigt räcka över mitt ID-kort och få veta att jag ska slå mig ner och vänta. Efter en väntan som känns olidligt lång kommer jag bli inkallad innanför glasdörrarna. Jag kommer få väga mig, mäta mig och kanske något annat.
Sedan ska jag träffa läkaren. Han kommer titta på mig och säga "Ja du Martina...", det är standard inom svensk sjukvård att säga så. Han kommer inte hinna säga mer innan mina tårar kommer och jag börjar rabbla ursäkter och komma med anklagelser om att jag skulle blivit kallad redan i februari.
Efter det är väntan över. Efter det kommer jag få svar på om jag får min operation eller om den skjuts upp i minst 6 månader till. Jag kommer kanske få ett preliminärt datum för operation om jag har tur. Jag hoppas, hoppas, hoppas.
Det är bara 4 dagar kvar.

Jag borde ut och röra mig, jag borde försöka låta bli och äta. Jag borde låta bli cigaretterna Men självdestruktiva jag gör ingenting. Jag sitter med pollenirriterade ögon och kisar, väntar ivrigt på att energin som aldrig kommer ska infinna sig. Jag känner röksuget komma. Jag har försökt vara duktig och låta bli cigaretterna sista tiden men det slutar bara med att jag äter ist.
Jag har klagat och klagat och klagat över att inte få komma till kirurgen. Nu när det bara är 4 dagar kvar så har jag panik för att jag aldrig kommer hinna gå ner i vikt.
Att man aldrig lär sig.

puss i pannan
nusse

Midsommar i borås :-)

2010-06-26T21:38:00.033+02:00

Här kommer lite bilder från vår midsommar :-)

En underbar dag i borås djurpark som alla tre var supernöjda med.

Kanske kan bli en ny tradition för oss :-)

Fikapaus vid kroksjön på väg upp till borås djurpark!

Det blåste lite vid sjön och vår dotter krävde
genast långbyxor, mössa och varmare jacka.

Matat fiskarna med ett halvt paket

bragokex och tittar sedan när fiskarna hoppar runt och äter

Myser med mamma vid kroksjön

Koncentrerad med stora tankar om livet :-D

Ungen VÄGRADE ta ut händerna från fickorna!

Vill man inte åka vagn så kan man ju alltid lifta med pappa :-P

Savannen

Vätskepåfyllning

Glasspaus :-)

En giraff som följde oss när vi gick runt "savannen".

Kan bero på att sambon sa - Välkommen till familjen kompis! ...

jävla linslus våran "nya familjemedem"

Och nej, han har inte blåst omkull, han spelar död...

Här är han igen våran kompis, trots att det ser

ut som att han äter mig i håret så är det bara

min sambo som inte är den bästa fotografen!

Dagens höjdpunkt enligt dottern.

Först bajsar den, sedan trampar den runt i bajset...kan det bli bättre?!

Apor som tiggde godis

Lilla bossen läser karta

Lejon som började låta konstigt och gå fram och tillbaka när hon fick syn på sambon...middag?! (korkade lejon som väljer den med minst kött isf!)

Björnar som "killades" enligt dottern :-)

Sambon ville tvunget ha foto när jag och dottern klappade geten...

...och när dottern klappade geten...

...och när han själv klappade geten!

Trött liten flicka efter lång dag...

..och lika trött pappa

Puss i pannan

nusse

Jag är ägd...av en 2åring...

2010-06-23T22:50:00.003+02:00

Hur man uppfostrar sina barn beror på många faktorer.
Kultur, samhälle, tradition, hur man själv blev uppfostrad, religion och på om man är man eller kvinna. Det senaste är nog det som här hemma gör att jag och sambon kommer göra ett nervvrak av vår dotter. Vi kommer inte överens alls.

Jag vet inte om min sambo kanske tittat lite väl mycket på film och valt uppfostringstekniken "good cop - bad cop", isåfall ska jag ringa facket och begära en skiftfördelning för jag är minsann alltid bad cop.
Ibland ser man i min dotters ögon hur hennes förakt växer, man riktigt ser i ögonen att hon tänker: "där är den jäveln som alltid säger ajajaj Aminah, nej Aminah, du får inte Aminah...AMIIIINAHH".
Man anar tankarna på utrotning som följer. Hon vill inte ha mig kvar, hon vill bo med sin pappa - ni vet han som tillåter allt.
För att förvilla bort de tankarna så brukar jag muta min dotter med sötsaker. För tillfället hemmagjord isglass. Det funkar.

För att verkligen ge er en bild av hur orättvis situationen här hemma är, för att ni riktigt ska förstå varför mamman är ett monster medan pappan är guld värd så kan vi ta hur middagen gick till igår. Den var inte annorlunda, utan så som middagar är som mest i detta hushållet nu för tiden.

Jag och Aminah satte oss vid det dukade (och rena bordet). Jag hade en hemsk migrän men tänkte vara social och äta iaf. Sambon låg kvar i soffan och kanalsurfade.
"Jalla pappa!...Jalla Mutaz...JALLA!" ropade dottern i extas värre än att hon aldrig sett mat förut.
Jag försökte engagera mig i familjelivet och ropade också på mannen i soffan som höll krampaktigt i fjärrkontrollen som om det vore en livboj. I sucken som ljudligt svävade över alla soffkuddarna så insåg jag att han inte tänkte delta vid bordet fören han trodde dottern tjatat klart om lilla hönan.

Eftersom jag innerst inne är en väldigt kärleksfull och ömmande mor så la jag upp maten, blåste den iskall (varken dotter eller sambo äter mat som är över 37C) och för att verkligen locka dottern att äta så lyxade jag till det hela med ketchup.
Som mamma gör man ibland saker som man vet kommer leda till problem och konflikt. Men man gör det för att komma högre upp än pappa på kärlekslistan. Att lägga ketchup till lilla bus är en sådan sak.
Med sin lilla gaffel i högsta hugg så sorterade hon bort all fast föda, knuffade den så långt bort från den rubinröda högen av socker som tallriken tillät. Sedan började hon ivrigt och med ett maniskt leende skyffla in ketchupen i munnen.

När den lilla högen var borta så vänder lilla bus sin ketchup-kletiga mun mot sin mamma och ber om en puss. Förtvivlat söker jag efter en ursäkt till att inte pussa på det finaste jag har eftersom jag inte alls gillar ketchup. Försöker bedöma min dotters intelligens och avgöra om hon är kapabel att förstå en vit lögn som heter: "mamma-har-allergi-mot-ketchup-och-kan-inte-pussa-på-dig-just-nu" men blir räddad av att dottern är både lika girig och tjatig som sin mor. På gott och ont.
Hon bad om ketchup.

Jag förklarade pedagogiskt att om man inte äter av maten så ska man minsann inte ha ketchup heller för man kan inte leva på ketchup.
Hon bad snällt, hon hotade, hon pressade fram lite tårar, hon var gullig, hon ropade efter pappa...Precis! (vet att alla mammor som läser just nu drog efter andan och nickar lätt för sig själva medan deras blodtryck sakta stiger). Med sin mest bedjande-liten-och-gullig-röst så ropade hon efter Habibi pappa. Inte pappa. Inte Mutaz. Utan habibi pappa. Det är farligt att hon kan sin krigsteknik redan nu.

Som väntat reste pappan sig upp fortare än vanligt och med sin "gullegull-röst" så slår han sig ner vid bordet. Han diskuterar lite med dottern och får snabbt veta att hon är ledsen och har pressat fram tårar i sina vackra bruna ögon med kilometerögonfransar för att hennes mamma är den elakaste mamman i världen. Som i en tyst överenskommelse vänder de på huvudet samtidigt och plötsligt har jag de fyra vackraste ögonen i världen riktade mot mig. Kolsvarta och anklagande alla 4, men med en lätt gnista av triumf i dotterns ögonpar.

Jag darrar lätt och känner att svetten bryter fram i pannan. Nu har de gaddat ihop sig. Igen. Det kan aldrig gå väl. Jag försöker stirra tillbaka och med bestämd röst säga: "man kan inte bara äta ketchup till kvällsmat! hon får mer ketchup när hon har ätit av maten!". Det slutar med att jag blir vindögd av att försöka kolla i alla 4 ögonen, att svetten droppar ner på bordet och att jag stammar. Jag kunde känna medlidande med varenda fånge som suttit på guantanamo, jag kunde ana nervsammanbrottet börja i ena benet. Jag fick erkänna mig besegrad av de anklagande ögonen.

Irriterad över mitt uppenbara nederlag och över att sambon aldrig stöttar mig i min elakhet gör jag vad varje offer i samma situation hade gjort. Jag smäller ner ketchupen framför min sambo, jag tar min disk och slänger den nonchalant i diskhon, jag ser ut som att jag levt på citroner hela mitt liv och ger sambon en mördarblick och väser mellan tänderna
"Bra! ge din dotter flytande socker till kvällsmat, hoppas hon blir mätt och att DU är uppe med henne sedan när du har sockerkickat henne. Jag. Hoppas. Du. Är. Jävligt. Nöjd!!!".
Uppjagad går jag till sovrummet för att sura. Där inser jag hur dumt jag precis betett mig.

För att försöka släta över situationen som just varit så ropar jag med samma bedjande-gulliga-fjäskiga-röst: "Älskling, jag ska bara ligga ner en stund för migränen. Jag duschar Aminah sedan... Och du behöver inte ta disken eller plocka undan, jag gör det om en liten stund". Jag väntar på ett svar. Ett svar från någon av dem som visar att mitt utbrott kanske inte var så farligt. Då hör jag hur dottern ropar efter sin mamma!
Med triumf lysande i ansiktet tar jag mig ut i köket igen för att fråga dottern vad hon vill. Åter igen möts jag av hennes mördarblick och ett snabbt: "stanna kvar sängen mamma. Stanna kvar!! AttiAtti!!!".
Hon. Äger. Mig. Så. Jävla. Fett.

Det finns dock tillfällen när min dotter väljer sin elaka mamma före hennes stora idol.
Först och främst väljer hon att kramas med sin mamma. Mamman är stor och mjuk, pappan liten, benig och har skäggstubb.
Hon vill helst äta med mamman, pappa tjatar och stressar för mycket (sitter vi alla tre vid bordet är det inte ofta dottern äter).
Vill hon ha något gott så är det bättre att fjäska för mamma som bjuder på onyttigt än för pappan som oftast släpar fram en tråkig frukt.
Och nu till det som jag innerst inne har lite skadeglädje för. Hon hatar, och jag menar verkligen hatar när hennes pappa kommer springandes med sin mobil. Lika mycket som jag tror att personen som sitter i andra luren hatar att lyssna på min sambo när han försöker få vår mycket väldresserade dotter att upprepa det han säger.

Hon ser sin pappa komma springandes och med ivrig röst säga: "Aminah kan du säga JAAABAAAAJJJAAAYYYY" (ett uttryck sambon och dottern använder nu när de blivit fotbollsfantaster). Då kommer den. Blicken som gör att jag känner mig som världens dåligaste mamma. Hon blänger, visar tänderna lite lätt och morrar. För då är pappa jobbig!.
Jag försöker dölja min skadeglädje genom att säga "Aminah, säg jabajay, kom igen habibi. Kan du säga AlhamdulliAllah. Kan du säga ba7ibak?". Men innerst inne så skrattar jag åt sambon och tänker för mig själv "ser du nu hur det känns".
För att slippa sin pappa gör hon honom ibland till lags. Fortsätter han sedan tjata om att hon ska säga något så brukar hon ta telefonen och artigt säga: "Heeeej!!....Hejdå...byebye!!". Sedan trycker hon frenetiskt på alla knappar i hopp om att lägga på och slippa den oerhörda plågan att behöva vara gullig i telefon.

Idag sa lilla bus till honom.
Hon kröp in i armhålan på sin mamma, gav pappan en mördarblick och sa med bestämd röst.
"Pappa. Mutaz. Habibi baba. Sluta. Sluta fonen, stanna kvar. SEN pappa sova sängen. AttiAtti pappa." Hon pussade lite lätt och vinkade i luften. När pappan började protestera höll hon modigt upp sin lilla hand, la huvudet på sned och sa: "Pappa. Tyst pappa. AttiAtti. Pappa sova fonen!".

Då slog det mig. Min docka som snart fyller 2. Min trollunge som är det viktigaste som finns. Min prinssessa, min ketchupätande prinsessa:
Hon. Äger. Sina. Föräldrar. Så. Jävla. Fett

puss i pannan

nusse

In memoriam

2010-06-16T22:33:00.004+02:00

Jag tänker på dagen jag fick veta vad som hänt, ett telefonsamtal som bad mig läsa på texttv. Jag hade middagsgäster som var på väg. Ville inte ha dem där, ville att de skulle åka hem så jag kunde gråta. På kvällen satt jag med telefonen och ville ringa din mamma, men vad säger man? Om jag var ledsen och grät tills det började göra ont, vad gjorde då inte din familj?
3år senare tänker jag fortfarande på dig och din familj, 3år senare kommer det fortfarande tårar när jag tänker på dig "bruchan"...

Idag har jag tagit fram papperslappen du skrev till mig.
Jag har tagit fram bilderna jag har på dig.
Jag har pratat till dig i tanken och skrattat högt åt minnen.
Jag lovade dig att ta en sup till ditt minne, men jag dricker ju inte längre. Ist tänder jag ljus och en cigarett.
Jag har tittat om och om igen på filmerna som finns av dig på youtube.
Jag har lyssnat på musiken som du försökte lära mig att tycka om (tycker fortfarande inte om den!).
När jag ser vad lillasyster skrivit på facebook, då kommer tårarna igen.
Ibland är livet inte rättvist.

Vi önskar alla att du vore här, du är fortfarande saknad och älskad av många. Du finns i våra hjärtan Peter. Nu och för alltid.

http://www.youtube.com/watch?v=TlTMKBcmIdw&feature=related

"#*$@! this is great, really amazing!".

2010-06-15T23:18:00.003+02:00

Jag har insett en sak. Det är mycket roligare att göra CV och söka jobb åt andra än sig själv (tro inte att jag erbjuder mig att göra någons!). Det blir lite som ett lotteri. För min sambo iaf.
Varje kväll när jag sitter vid datorn så klickar jag iväg hans CV med en liten önskan om ett annat liv. Sedan väntar jag ivrigt varje dag på att han ska ringa och vara irriterad och fråga va fan jag har gjort och vad det är för jobb jag har sökt åt honom.
Ibland kan man vara lite busig och söka jobb som man vet att han aldrig vill jobba med, musiker, könsbestämmare på kycklingar, nanny. Det sägs ju att man ska vidga sina vyer.
Och kanske någon på östermalm vill ha min håriga lilla arab som nanny!

Jag letar jobb jag med, men inte lika aktivt. Min plan är att skaffa jobb till sambon som då flyttar i förväg till stockholm medan jag eldar upp vår soffa här nere i halland. Det han inte ser har han inte ont av. Sedan får jag stå med riktigt oskyldiga ögon och ljuga honom rakt upp i ansiktet och säga att någon snodde soffan i mjölby. Tror han på det ska jag genast söka tjänst på dramaten.

Jag hade nog varit bra i media, antingen som radiopratare eftersom jag sällan är tyst. Eller som medlem i expertpanel på tv. "Och här har vi vår expert på kvinnor med stora fötter och deras problem - Martiiiiiina" (Publiken jublar hysteriskt..). Veckan efter är man kanske med i ett sånt där piffigt matlagningsprogram.
Där ska jag le stort och säga "ja du, Gordon Ramsay. Mitt matlagningsintresse kommer från min pappa. Men det som verkligen startade min karriär var att mamma redan tidigt lärde mig att läsa. Och introducerade mig för instruktioner på paketen. Jag minns fortfarande första gången jag gjorde snabbmakaroner med ketchup!".
Gordon, som självklart blivit min nya bästis, kommer le åt mig och skratta sådär som bara en skotte kan. Sedan kommer han vända sig mot kameran och med ett stort leende säga "#*$@! this is great, really amazing!".

Kan inte förstå varför jag har ett eget CV ens. Min framtid är ju glasklar.
Frågan är bara om jag ska vara på 3:an eller 5:an. Det är ju prestige att vara på samma kanal som efterlyst, men jag känner det lite som att jag platsar bättre lite där mitt emellan Ugly Betty, den desperata hemmafrun med alla barnen och Christine. Jag vet helt klart att jag inte ska vara på 4an! Tänker inte dela ruta med prinsessan Victoria, hon har fått vara i media i 33år.
Nu är det min tur att glänsa.

Tills jag har bestämt mig för vilken kanal jag vill synas i, så får jag fortsätta leta jobb åt mig och sambon, kolla på lägenheter och tråna, längta efter min nya dammsugare. Närmast väntar disken, gör iordning kläder till dottern som ska till dagis imorgon, bre lite mackor åt sambon som somnade under Ugly Betty och hoppa in i duschen. Kanske ska passa på och sjunga lite i duschen så man tränar upp rösten om man skulle råka springa in i Anders Bagge. Han kommer bli så såld på mig!

Puss i pannan

nusse

vi lever i demokrati..ska Victoria få sitt bröllop betalt så vill jag också ha det!!

2010-06-14T21:29:00.003+02:00

Tidigare har jag faktiskt inte varit speciellt engagerad i om vi har monarki eller inte. Men med all uppståndelse som varit runt vår kära prinsessa och hennes stundande giftemål så tycker jag att vi ska avskaffa monarkin. Inte för att jag har något emot att vi har lite kungligheter, utan för att jag är avundsjuk.

Inte nog med att människan har ett helt team av människor runt sig som underlättar hennes vardag. Inte nog med att hon har en lön varje månad som jag anar är i likhet med min årslön (inkomstuppgifter för våra kungligheter är hemliga). Inte nog med att hon trots dyslexi har mer utbildning än jag någonsin kommer få. Inte nog med att hon får resa världen runt och träffa spännande människor. Nej det är inte nog med allt detta, nu ska människan få sitt bröllop betalat av staten. Mina skattepengar, min löneökning ska gå till hennes bröllop. Och jag får inte ens lite bröllopstårta!

Jag vill också gifta mig. Jag vill också ha fin klänning, få håret fixat och låta någon sminka mig. Kanske fixa naglarna och göra en tandblekning också. Det skulle vara trevligt att fira i fin lokal med något trevligt att äta. Kostym på sambon och fin klänning till lillan också. Moské eller borgerligt spelar ingen större roll. Inte många som hade kommit iaf. En bröllopsresa efteråt hade varit mysigt. Jag hade varit nöjd med en weekendresa till budapest.

Vad får jag?
Möjligtvis 5 minuter på kommunhuset i senaste nytt från Gekås med syrran och hennes gubbe som vittne. Wild west steakhouse efteråt om vi slår på stort, annars en billig kinakrog. Aminah hade fått stanna hemma med barnvakt. Har vi tur så kommer syster ihåg att ta med en kamera.
Hur kan man ens jämföra det med Victorias bröllop?

Har man så hög inkomst som vår kungafamilj har, nog hinner man väl spara lite under 33år? De kunde öppnat ett bröllopskonto, låt oss säga att de sparade motsvarande dagens barnbidrag - 1000kr. Det skulle bli 396 000kr. Visst borde det räcka till ett bröllop?! Eller är det bara jag som är känslig?

Med de pengar som landet just nu slänger på kronprinsessans bröllop så kunde man gjort förbättringar inom vården, man kunde satsat mer på barn och ungdomar, man kunde satt in mer resurser i skolan. Man kunde hjälpt en hel by i afrika med skolgång till barnen. Eller för den delen hjälpt till att bygga upp en hel by.
Men vad gör sverige?
Jo vi satsar flera miljoner på ett bröllop som varar i ett par timmar, på ett äktenskap som kanske inte håller, på en människa som inte är värd mer än någon annan. Bara för att "det är bra reklam för sverige"..vilket jävla dåligt resonemang!

Men man får väl gratulera vår kronprinsessa.
Grattis till att ha hittat "en man av folket" (skulle inte tro att Daniel är kommunalare...) som ska göra dig lycklig.
Grattis till din designerklänning som du kommer bära endast vid ett tillfälle (jag kommer iaf kunna använda mina kläder från Gekås flera gånger...eller åtminstonde tills de går sönder i tvätten).
Grattis Victoria som fick dem att renovera en hel kyrka för att du ska gå ner för altaret en gång (för inte har väl kungafamiljen tänkt börja gå i kyrkan varje söndag?).
Grattis kronprinsessan som ska ha en nätt meny med 27 rätter för sina gäster (3rätters på steakhouse kostar 199).
Grattis till er inredda och renoverade bostad, det lilla slottet Haga (jag håller tummarna för att vi får lägenheten i hagsätra, en 3a på 75kvm på 5e våningen).
Ja kronprinsessan. Ett stort jävla grattis till din livsstil, ditt gemål och din framtid.
Vi kanske ska ta en milkshake på mcdonalds. Bjuder du?

...Vill bara påpeka att jag tycker att Kronprinsessan verkar vara en trevlig, ödmjuk och fruktansvärt söt tjej...men jag är avundsjuk på henne, och känner därför ett sjukligt behov av att ösa ur mig all världens orättvisor på henne...Kan ge mig fan på att det är hennes fel att jag är överviktig med stora fötter också...

puss i pannan

nusse

Världens bästa Alle

2010-06-13T22:52:00.003+02:00

Ikväll har tankarna vandrat. Mest runt, runt, runt i minnet.
Jag har tänkt på specifika händelser och speciella personer. Jag har tänkt på brutna löften, infriade förhoppningar och misstag man gjort. Men mest har jag tänkt på de som jag saknar.

När jag var liten så fick jag världens bästa kompis. Han var mindre än mig, så han gjorde alltid som jag sa. Han var mycket snällare än mig så jag hade alltid rätt. Alla dumheter jag fick honom att göra förlät han eftersom han har ett hjärta av guld. Till på köpet har vi samma humor och han är en av de få som alltid varit ärlig och uppriktig mot mig. Dessutom kan han prata precis lika mycket som mig. Eller ja, han brukar iaf stå ut med att lyssna på mig utan att sucka en massa.

För de som känner mig, som vet lite om vad jag hittat på som ung osv, ni vet att jag pratar om Alle (Alexander). Där jag var, där var Alle. Där Alle var, där var jag. Om vi någonsin gick någonstans utan varandra så var det för att den andre var sjuk. Ett tag så var det så illa att folk trodde vi var ihop. Då letade Alle flickvän i ren desperation.

Jag minns fortfarande en kväll när jag åkte med en annan kusin för att kolla på ett ragg jag hade hittat. Jag ville först inte att Alle skulle följa med eftersom jag visste att han skulle fråga om jag var dum i huvudet som ens övervägde att bli ihop med detta ufo. Men när jag väl stod framför mitt ragg och försökte känna kärleksvibbar så kunde jag inte tänka på annat än "varför stannade jag inte hemma och tittade på film med Alle". Hans åsikt har alltid varit viktig för mig, oftast för att jag vet att han har rätt i det mesta.

Vi hade ett riktigt stort gräl en gång jag och Alle. Fortfarande idag vet jag inte riktigt varför vi började bråka. Men vi slutade prata i vad som kändes som en hel evighet. Jag var helt säker under vårat gräl att jag skulle dö, vem skulle jag bli vuxen med? Vem skulle jag gå på dubbeldejt med? Vems barn skulle mina barn leka med? Som tur var så blev vi kompisar på nyårsafton igen. Det var det bästa nyåret jag någonsin firat!

Alle är hysteriskt rolig. Och ännu roligare blir han när han har druckit!
Alla mina roliga fyllor har jag haft med Alle, alla mina roliga påhitt har jag gjort med Alle, alla mina sorger har jag delat med Alle.
Vad sägs om Alles första fylla;
vi drack för mycket båda två. Som tur var så fanns mina trogna väninnor (som båda var kära i Alle) att hjälpa oss då de var nykterister. Eller rättare sagt, de hjälpte Alle. Med ALLT. Han fick ledsagarhjälp till och från wc, han blev erbjuden hjälp inne på wc, han blev erbjuden hångel, de tände hans cigaretter, de serverade honom sprit...Allt medan jag satt i en stol och halsade hembränt från en saftkanna samtidigt som jag rökte och försökte få i mig insulin. Men roligt hade vi. Tills vi vaknade med fyllefrossa, aska över hela golvet och en jädrans massa fimpar i bokhyllan. Och en arg faster/mamma. Oj va arg hon var.

Andra roliga minnen är när vi har campat ihop, tjuvrökt ihop och allt vi har berättat för varandra. Alle vet fortfarande mer om mig än vad min sambo gör. Och fortfarande idag så står jag med telefonen i handen så fort jag har något att berätta eller behöver prata med någon. Han har alltid funnits där Alle, ställt upp till 1000 och aldrig svikit. Det finns ingen bättre.

När jag träffade min sambo så var Alle väldans arg. Han kallade mig en massa fula ord och skällde lika bra som en utbildad officer. Han svor att han minsann inte skulle träffa aset som jag släpat hem. Dagen efter regnade det och vi hade handlat. Jag ville inte att sambon skulle gå med 6 kassar mat (jag fick inte bära enligt honom) genom hela samhället i ösregn. Jag ringde Alle. Han suckade djupt, men kom genast farande i sin lilla Escort (en bil jag verkligen älskade!!) och plockade upp oss.

Sedan satte livet fart. Jag skaffade kille och hade bara tid för honom, vi flyttade till sthlm och jag var inte i hylte så ofta. Alle skaffade jobb och nya kompisar. Jag skaffade barn och flyttade tillbaka. Alle skaffade tjej och är i dagsläget förlovad. Hans tjej ska hålla hårt i honom. Hon har hittat den bästa.

Idag träffas vi inte så ofta. Vi pratar inte heller lika ofta i telefon. Många gånger tänker man att man ska ringa, eller gå och hälsa på, men det blir inte av. Får nog ta mig i kragen någondag. Gå till Alle, dricka kaffe och prata minnen. Och lära känna hans tjej. Tror inte hon är så pigg på iden att släpa iväg sina framtida barn till mig om hon inte har träffat mig!

puss i pannan

nusse

Jag..a.k.a Bitterfittan...

2010-06-02T23:25:00.002+02:00

Det kliar. Något djävulskt kliar det.
Jag är hungrig. Förbannat hungrig.
Jag är svettig. Så in i helvetes svettig.
Jag är trött. Så jävla trött.

Det där är jag, fångat i stunden i slutet av dagen. En trött, kliandes hungrig och svettig småbarnsmamma som vägrar gå och lägga sig för att kunna hävda för sig själv att "jag har gott om egentid". En mamma som laddar batterierna för ännu en dag med dottern och dennes energi. En mamma som fasar för värmen eftersom jag inte kan klä av mig pga soleksem, men inte heller kan ha långärmat pga att jag då dör i värmeslag. En mamma som söker ursäkter i mörkret för att vräka i sig mat eftersom hungern skriker i magen. Ja helt enkelt en jävla bitterfitta.

Det är mest på kvällar/nätter som bitterfittan kommer fram. Annars är jag en ganska nöjd människa. Men kvällarna, då jävlar är jag bitter för mig själv och hela fosterlandet!
Det är en hämnd mot mammalivet, samtidigt som det är ett sätt att hålla sig ung och engagerad.
Men man ska välja vilket ämne man är bitter på för kvällen. Man ska inte välja allt för många kategorier och ämnen. Det kräver finess.

För att statuera ett exempel:
Ikväll är jag bitter på min kropp. Den kliar för soleksemet, den är hungrig för att jag kämpar för att gå ner i vikt, den är svettig för att det är varmt. Och ovanpå allt är jag fet!
Notera att här skulle man kunna sväva iväg och bli bitter på alla de personer som är normalviktiga/fått GBP före mig, bli bitter på att det inte forskas på ett botmedel för soleksem eller varför inte hata media över hela världen som sätter upp ett skönhetsideal som bygger på att alla ska vara stöpta i samma form. Genast har jag ämnen att ta upp resten av veckan. Men jag aktar mig för att vara bitter mot allt på samma kväll. Varför undrar ni. Jo, om man är bitter på för mycket så övergår du från att vara en sund bitterfitta till att vara skitförbannad.
Det mina vänner är något jag insett helt själv.

För att följa strömmen av bloggare så tänker jag nu, i all min bitterhet, skriva om dagen som passerat.
Det började med hurtig morgonpromenad upp till vårdcentralen med Silvija, Mini och Aminah. Efter byte av "plåster" så fick Aminah sin Twinrix-vaccination som behövs om vi ska åka och hälsa på familjen i Palestina. Duktiga flickan vrålade för full hals så länge nålen var i kroppen, men tystnade direkt när det var klart. Efter dagens besök på vårdcentralen så begav vi oss till konsum. Eftersom Silvija lovade Aminah glass uppe på vårdcentralen. Vi satt en lång och trevlig stund utanför och åt glass, körsbär och drack cola. Aminah njöt för fullt, men var väldigt ledsen över att hon inte fick ha mössa och vantar på sig. Efter picknicken utanför konsum tog vi oss sakta men säkert hem igen. Väl hemma så blev det mat och en stunds vila.
Utvilad likt en valross på klipporna så tog jag itu med städet, som inte var så farligt som jag fasat för. Sedan dusch med Aminah och lilla hönan (mitt barnbarn) innan vi tog oss ut på balkongen. Där bäddade vi ner Aminah och lillkusinen på golvet.
Sedan myste vi i solen och fick i Aminah en hel del att äta. Aminah roade sig med att plåga grannen och hennes barnbarn genom att säga "hej!" 500ggr, stirra på dem när de fikade och vara allmänt tjatig. Stackars granne!
Sedan begav sig lillkusinen hem, pyjamas åkte på, sambo somnade på soffan, dotter vrålade i sängen och min "egen tid" började.
Det var då, gott folk, det var då som jag aktiverade min alternativa personlighet
- bitterfittan.

Puss i pannan

nusse

Vill man inte sätta fart så bloggar man...

2010-05-31T09:41:00.003+02:00

Sitter och tittar på moraträsk med dottern. Konstaterar snabbt tre saker.
1. De har blivit för gamla och för tjocka för att sjunga "live" i filmerna och mimar bara för att man inte ska höra flåset. Mora träsk som bantningsmetod är alltså uteslutet.
2. Han som inte har glasögon har en lagning i ena tanden som blinkar i munnen så fort ljuset kommer på den.
3. Jag förstår varför min mamma hade tårar i ögonen varje gång jag var liten och vrålade att jag skulle titta på mora träsk...

Jaha, vad nytt i livet?
Har fått en ny tid till varberg. Den 1 juli. Tyvärr har jag ju gått upp allt jag gick ner, så nu är det bara att sätta fart. 5kg på en månad, det ska vi nog klara!...jag har ju mora träsk -föregångaren till zumba!
Mitt sår läker fint, enligt kirurg i halmstad och distriktet i byhålan så läker det över förväntan. Nu är det bara ca 3-4cm djupt och 11cm långt. Det går framåt. Är sjukskriven till 21 juni, sedan håller jag tummarna för att jag kan jobba lite innan semestern.
Hoppas att vi ska åka till sthlm snart, det är ett år sedan vi var där. Ett helt år. Tänkte jag ska passa på att kolla lite lägenheter osv när vi ändå är där uppe. Kolla lite jobb med kanske. Vi får se.

Usch vad jag avskyr måndagar.
De dagarna känns evighetslånga. Idag känns det extra kämpigt att komma igång. Vet inte hur det kommer sig, men min tvättstuga är kaos. Det kan absolut inte vara för att jag bara lagt allt på bänkarna eftersom jag inte orkat vika ihop det. Måste vara en hustomte som ställt till det. Måste plocka lite och ta golven med. Jag har inget liv längre känner jag. Bara städar, lagar mat, äter och sover. Måtte denna sjukskrivning vara slut snart!

puss i pannan

nusse

Hur man vet att man har småbarn!

2010-05-25T23:42:00.004+02:00

Jag har insett att jag är småbarnsmamma. Jag har inte riktigt bestämt mig för om detta är något positivt eller något negativt. Eller om det bara är ett faktum. Tänker inte analysera det mer ingående. Däremot tänker jag dra en snabb analys av hur jag kom fram till att jag är småbarnsmamma!

Det kan inte ha undgått någon att jag för tillfället är sjukskriven. Detta beror på en blindtarmsoperation som inte riktigt gick som den skulle. När man är sjukskriven så har man tid, och då menar jag mycket tid, till att reflektera över sina egna handlingar.
För att underlätta för andra mammor så tänker jag dela med mig av mina upplevelser så att ni slipper bli lika deprimerade (men samtidigt fascinerade) av insikten att man inte längre är tonåring. Man har blivit mamma på riktigt.

1. Man sätter på barnkanalen ist för en musikkanal och nynnar sedan med i alla intro-sångerna och suckar djupt när det är en repris på byggar bob. Detta gör man när barnet/barnen är på dagis.
Är barnen hemma så sitter man i soffan och jublar i extas när Fiffi och blomsterfröna börjar.

2. När man tittar på bolibompa och de manliga programledarna visar sig så kommer man på sig själv med att tänka "hmm han ser bra ut, och har god hand med barn...om jag någonsin blir singel - då jävlar!"

3. När enda dansandet som sker är när man "Dansar med Doreen!"

4. När man väljer att äta tom & jerry kex ist för chokladmuffins. Med ursäkten att chokladmuffinsen smular och skitar ner soffan.

5. När man börjar bli storkonsument av blandsaft som alltid står i kannan i kylen.

6. När man tänder lamporna som man satt på väggen i duschen för dottern, släcker i taket och tycker det är riktigt roligt att ha "discolampor" när man duschar. För det är väl så man har det på SPA?!

7. När man slutar göra middag som tar längre än max 30min. Gilla nudlarna eller gå från bordet!

8. När man på kvällarna bäddar ner dotterns dockor i dockvagnen, smyger in och lägger nästa i docksängen och får panik för att den tredje inte har kläder på sig.

9. Går in och börjar rota efter bebiskläder mitt i natten för att docka tre inte ska frysa när den får ligga "naken" hela natten.

10. När man tittar sig omkring så ingen ser att man klär på docka tre (och samtidigt mumlar att dottern minsann inte har några moderskänslor) och sedan bäddar ner sagda docka på soffan...med kudde och filt!

11. När man överväger och tacka nej till sex med sin sambo pga att man prioriterar sömn högre.

12. När man fasar för vad man ska hitta i tvätten, då det kan finnas allt från sten till maskar.

13. När man vaknar på morgonen och första tanken är "fan det är lördag och dagis är stängt"

14. När man lägger sig på kvällen och tänker "gud va skönt, måndag imorgon"

15. När man ser en 15åring som kräker i sitt hår på fyllan och tänker "det är väl ingenting. Prova att vakna av att bli kammad med en toaborste.."

16. När man slutar vara pryd. Man dricker ur samma glas, använder samma bestick, gör sina behov med öppen dörr - och för att inte vara elaka mot barnen i afrika så äter man upp det som finns kvar på barnens tallrik och har infört familje-dusch på kvällarna.

17. När man älskar något så mycket att det gör ont i hjärtat och ögonen tårar sig av glädje varje gång man får en snorig puss eller ett "braaa mamma!". När man inser att det finns något som är mycket, mycket viktigare än en själv.

Det är underbart att vara mamma, och den listan skulle kunna göras längre än denna (denna listan skulle också kunna bli mycket, mycket längre). Men ni måste hålla med om att en sådan lista inte skulle vara lika rolig.
Känns skönt att kunna bidra till ett mer kulturellt sverige med mina blogginlägg!

puss i pannan

nusse

Min dotter får aldrig ha kul

2010-05-19T15:56:00.003+02:00

Mamman står i tvättstugan och är fullt sysselsatt med att vika. In kommer en liten arg dotter som ställer sig bredbent med handen på höften.

- Mamma...mamma...
- mmmm
- Elonen stanns?!!! (var är melonen någonstans)
- Melonen är slut Minah, tallriken står på bänken i köket.
- Schklad mamma (Choklad)
- Det finns ingen choklad.
- Ägg mamma!
- Mamma har inte tänkt ställa sig och koka ägg.
- Yoggi?
- Nej du ska inte ha yoggi heller.
- Macka?!
- Nej du ska inte ha macka. Gå nu ut härifrån Aminah!
..den småsugna och arga dottern klampar ut från tvättstugan.

Efter en stund hörs det sjungande och pratande som mamman (dumt nog) ignorerar. Naivt fortsätter mamman vika och hänga tvätt. Då plötsligt hugger det till som en kniv i mammasinnet. Hon gör något! Den lilla trollungen gör något som hon inte får. Mamman släpper allt hon har i händerna (en skitig strumpa och en missfärgad BH) och tar de få stegen från tvättstugan till köket. Väl i köket så fryser mamman fast i golvet där hon tappar både hakan och förståndet

- AMINAH! vad har du gjort??!!
- Elonen mamma. Aminah städar.
- Men Aminah
- Städa, städa...städa. Aminah städar (sjunger hon med ett stort leende)
- Aminah akta dig så mamma får städa efter dig.
- Neeeej mamma. Stopp!! Stanna!! (håller upp en melon-täckt hand i luften för att markera att jag ska stå still). Aminah städar!
- Aminah. Gå ut från mitt kök nu!! innan jag slänger ut dig!!
...Trumpet traskar en ledsen liten tjej ut från köket

Efter en stund så hör mamman hur det skramlar och har sig från balkongen och styr stegen ditåt. Förfärad fryser hon fast i dörren.

- AMIIIIIINNNNAAAAAHHH!!! vad GÖR du?!!!
- Tanten mamma, tanten benet.
- Jag tror INTE att tant Berit har sagt åt dig att kasta ner grillbriketter till henne.
- Äta mamma!
- Aminah, vill berit grilla så kan hon ordna det själv, inte genom att du kastar ner våra briketter!
...Den hjälpsamma dottern blänger surt på sin mamma och går in och slår sig ner mitt på golvet i vardagsrummet.

- Teflonen mamma!!!
- Vad ska du ha telefonen till?
- Teflonen mamma, ringa Malin!!
- Lilla gumman varför ska du ringa till moster malin?!
- Åka bilen. Hoppa Malin!
- Ska Malin komma och hämta dig menar du?
- Ja! Jacka, skor, vantar, mössa...Hejå mamma!!

...Ibland är det svårt att hålla sig för skratt, och svårt att försöka uppfostra barnen när man minns att man ALDRIG fick göra något själv som barn!!

puss i pannan

nusse

utmaning från syrran...

2010-05-10T00:54:00.003+02:00

Första bästis: Rebecka Bengtsson och Jussi Salmi :-) Dem jag kommer ihåg som första bästisar iaf. Däremot äldsta bästis är världens underbaraste, kusin Alexander.
Första bilen: Hoppas jag blir en bmw eller mercedes jeep, men skulle tro att det blir en skrothög från tidigt 90-tal.
Första Förälskelsen: Kommer inte ihåg det själv, men tydligen Binge (Gert-Inge Karlsson). Första kärleken jag kommer ihåg är Jussi Salmi :-)
Första Husdjuret: Första gemensamma - Mysan ett kattkräk, första helt egna- Tito en "allergisk fårhund"...högst älskad -Bull!! min första bebis.
Första jobbet: Första svartjobbet: Tivoli, Första sommarjobb: turistbyrån, Första anställning: Solna/Lidingö (inom vården)
Första köpta skivan: Arvingarna :-P
Första Piercing: Gör ont att ta hål, har enbart i öronen. dock tagit om dem flera gånger :-)
Första Tatuering: Ros med halvt hjärta i tribalstil på vänstra skuldran.
Första semestern på egen hand: Aldrig varit på semester på egen hand...
Första riktiga kärleken: Min sambo.
Senaste Alkoholdrycken: Cider på Landskronakarnevalen 2006..
Senaste bilfärd: Från staffansbo till löpa med systeryster
Senaste film: I soffan: Marley and me (tror den heter så) På bio: Avatar i 3D
Senaste ringda samtal: Till min syster för att dottern skulle kunna säga god natt!
Senaste bubbelbadet: Sydpoolen i södertälje 2007...
Senaste kyss: Ett par timmar sedan av sambon
Senaste gången du grät: När jag pratade med sjukvårdsupplysningen och var orolig för dottern.
Senaste måltiden: Nablusost, bröd och melon för ett par timmar sedan :-)

8 snabba:

Har du dejtat en av dina bästa kompisar: Ja, ingen bra idé!!
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja
Har du fastnat med blicken i någons urringning: Absolut. Fascineras av kvinnor som inte inser, eller som tror det är snyggt, att behagen trillar ut!!
Har du fått ditt hjärta krossat: Ja, när det tog slut mellan mig och bästisen. Insåg dock att det var livsstilen och inte honom jag saknade :-P
Har du sagt att du älskar någon utan att mena det: Flera gånger. Jobbigt med fulla människor som vill höra hur underbara de är, säger man att man älskar dem blir de så rörda att de är tysta en stund :-D
Har du haft ett one night stand: nej.
Har du busringt någongång: Ja, busringde så mycket en gång från telekioskerna på hagöns camping att polisen avbröt samtalet med meningen "lägger ni inte av nu så skickar vi en bil till campingen som får prata med era föräldrar"
6 saker du har gjort idag: Varit på omläggning, tvättat mattor, druckit kaffe med raili, varit och fikat på jobbet, sjungt kalle anka och lilla snigel 50000ggr, fastnat framför datorn.
5 favoritsaker utan rangordning: Mobil, Cigaretter, Dator, Sängen, Böcker
4 personer du kan berätta allt för: Alle, Erica Persson, Mensur, Karim.

4 Val:

Rött eller Blått: Blå
Sommar eller vinter: Försommar
Två saker att göra innan du dör: Åka till Mekka, få en bok publicerad.
En sak du ångrar: Mitt beslut att hoppa av gymnasiet

....ibland blir avsaknaden av logik helt tydlig. Väljer man detta framför att sova så kanske man är illa ute iaf....

Hyresvärden, räddaren i nöden!

2010-05-09T22:06:00.003+02:00

Min dotter är fantastisk. Helt fantastisk. Och väldigt påhittig!
Som de flesta i min omgivning vet så är jag periodvis rökare. Eftersom dottern inte varit helt kry under veckan som passerat så har jag nästan varit kedjerökare. Eftersom varken jag eller sambon röker inne, så sitter jag oftast utomhus när jag röker. Annars är det sällan man hör vad personen i andra änden säger.

Just denna dagen så var jag väldigt trött och osocial, och Aminah var som sagt inte helt kry. Hon hade varit uppe halva natten och lägenheten var totalt kaos. Det låg kläder överallt eftersom hon gått bärsärkargång i tvättstugan, i soffan låg lakan, täcke och kuddar i kaos eftersom jag bäddade ner oss där för att hon skulle somna, i köket såg det ut som om vi hade samlat disk en vecka, soporna luktade pga racerbajset som dottern pressat ut, ingen av sängarna var bäddade, handdukar lite hit och dit efter nattens duschande i samband med kräkning. Och blommorna såg ledsna och solbrända ut...och prasslade i vinddrag. Kortfattat så skulle jag aldrig släppa in någon i min lägenhet när den såg ut så (tur att dottern inte är sjuk jätteofta).

Därför, när vi kom tillbaka från dagens omläggning. tänkte jag att jag låser ytterdörren. Orkade inte vara social och ville inte att någon skulle komma oanmäld och se kaoset.
Började plocka lite smått medan lilla bus agerade svans, då självklart ringer telefonen. Medan jag promenerade runt och pratade i telefonen med Silvija så kröp lilla bus upp i soffan. Det tog inte lång stund innan hon hade somnat. Trodde jag.

Jag satt en stund i godan ro och rökte och tjatade bebisbajs med Silvija, när det började bli kallt så reste jag mig för att gå in. Innanför dörren står lilla bus med ett leende från öra till öra och vinkar. Jag tar i dörren för att öppna, men inser ganska så fort att det är kört. Försöker ett par gånger till innan jag ger upp och känner paniken växa. "Du Silvija...jag ringer dig sedan, Aminah har låst ute mig på balkongen".

Jag försökte få dottern att öppna dörren igen, men insåg ganska så snabbt att hon inte var lång nog att få upp handtaget. Jag övervägde att ta mig ner på marken när jag insåg att jag låst ytterdörren och därför inte skulle komma in det hållet. Svor åt mig själv i huvudet som lagt ifrån mig nycklarna precis innan jag gick ut och rökte. Svor åt mig själv som inte lämnat extra nyckel till någon. Tillsist insåg jag att det var ungefär 5 timmar kvar tills sambon skulle vara hemma, generad ringde jag upp hyresvärden.

"Ja det är Mats!"
"Hej Mats...det är Martina"
"Jaha, du jag har inte riktig.."
"Jag har problem"
"Har du bara ett problem idag?!"
"mm..men det är ganska stort..."
"Jaha, vad kan vi hjälpa dig med då?"
"Jo..har du någon nere på Löpa som har med sig en huvudnyckel?"
"Har du blivit utelåst?"
"Mjaaa..min dotter på 2 år låste balkongdörren medan jag rökte. Och ytterdörren är låst så jag kan inte be någonannan öppna för mig. Känns inte riktigt bra att stå här medan hon röjer runt där inne.."
"menar du (försöker hålla sig för skratt) att vi ska åka ner, gå in i din lägenhet med huvudnyckel och släppa in dig från balkongen?!!"
"Mm...det vore snällt!"
"Vänta lite, menar du verkligen att du vill att vi tar oss in i din lägenhet för att släppa in dig från balkongen (skrattar)"
"Ja tack!!"
"Vi kommer så fort vi kan!"

Och mycket riktigt. Efter ca 3 min kommer hyresvärden i full fart, ringer på dörren och går in. Ute på balkongen står en väldigt generad Martina med "mammabyxor-med-hål-klorin-målarfärg-oljefärg-matrester-på", ett linne som inte bara är missfärgat utan även för litet. I glipan mellan mammabyxorna och linnet lyser ett rött förband. Ï ett desperat försök att se lite vårdad ut för att inte ge fel intryck till hyresvärden försöker jag dra igen min kofta lite, lönlöst eftersom den med än för liten. Dottern hoppar av iver medan jag fumligt letar efter ett försvarstal att jag inte är en dålig mamma och ursäkter till varför lägenheten liknar en soptipp. Hyresvärden viftar med handen ler och säger åt mig att vara försiktigare nästa gång. Sedan flyr han.

Han halvspringer bort från den snoriga dottern som hade skrikit sig till att få ha pyjamas på sig (hon var fint klädd när vi var på vårdcentralen på morgonen), han skyndar på lite extra när han får upp en inre bild av hur den "galna" mamman såg ut, han drar jackan lite tätare om sig och ryser när han tänker på hur lägenheten såg ut. Lättad når han bilen och rivstartar iväg.
Uppe i lägenheten står en förtvivlad mamma kvar med tårar i ögonen och skam i kroppen medan dottern ivrigt deklarerar att hon stängt dörren. Ta lärdom av detta.

Ska ni någongång bli utelåsta på en balkong och räknar med att bli räddade av er hyresvärd så finns det tre enkla regler:
1. Städa lägenheten
2. Se välvårdad ut, se gärna till att varit hos frisör/klädbutik tidigare under dagen
3. Skaffa blomlådor till balkongen så slipper du avslöja för hyresvärden att du lämnar ditt barn själv för att röka...

Puss i pannan
nusse

VARNING: äckliga bilder!!!

2010-04-19T21:24:00.003+02:00

Jaha, livet rullar på.
Är fruktansvärt trött på att vara sjukskriven. Gör tappra försök till att sysselsätta mig här hemma, men blir trött så fort. Kräver mycket av kroppen att försöka läka ihop mitt sår, men kräver nog ännu mer av mitt psyke att låta bli att göra för mycket. Har insett nu hur livet som pensionär kommer bli, kan inte påstå att jag längtar.
Frågade på vårdcentralen när de trodde att jag skulle vara ihopläkt.
Fick svaret att de har räknat med minst 3 månader. Det är lång tid. Och när jag väl läkt ihop så ska jag vänta ytterligare 2 veckor innan jag börjar lyfta. Det känns som en evighet.

Jag ska träffa kirurgen ang gastric bypass den 12maj. Tror ju inte jag hade fått operationen innan sommaren oavsett om detta med blindtarmen eller inte hade hänt. Men jag ska dit och försäkra mig om att jag är först i kön efter sommaren. Bara hoppas att inte vikten har rusat iväg innan jag ska träffa kirurgen.

Vår planerade semester kan vi nog också glömma. Känner inte riktigt för att åka utomlands med ett sår som kanske inte är helt läkt. Dessutom kommer ekonomin bli ganska så hårt drabbad av sjukskrivningen känns det som. Vi får se, vi får se.

Idag har vi klippt lilla bus för första gången. Och hon kom hem med båda öronen kvar!
Hon satt så fint och stilla på "puffen" och tjatade med frisören. Hon berättade om sin moster Molin (som hon för tillfället är väldigt kär i) och om tomten Dini (hon har lite svårt att skilja på tant och tomte, och tant och farbror). Hon informerade högtidligt om att hon och Adrian och Alisia hoppar studsmatta hos morfar och Ankan och att Ankan minsann säger ajabaja när hon sitter på Bruno och springer efter Ronja. Sedan när jag och frisören började tala om blindtarmsoperationen så la sig lilla fröken i och berättade att hennes mamma har ont i magen och är ledsen. Sedan pratade hon om att hon hade minsann pratat med moster Molin i telefon och sjungit kalle anka och lilla snigel och att hon ska åka och duscha med Alisia och moster Molin...Kort sagt så har jag idag insett att min dotter verkligen ärvt "kan-inte-vara-tyst-en-sekund-syndromet" från min kära mors sida av släkten. 5 generationer med pratglada tjejer. Jag lider med männen i vår omgivning.
När klippningen var klar så såg dottern väldigt pojk-lik ut. Inte konstigt med tanke på att det inte fanns så mycket att klippa. Men nu hoppas vi på att det växer ut lite finare. Frisören höll ett långt tal om att hon är övertygad om att vår dotter kommer få tjockt och fint hår när hon blir äldre. Så länge hon inte ärver sin mammas hår är jag nöjd.

För att verkligen få folk att tycka synd om mig/bli illamående så tänker jag lägga ut bilder på hur det ser ut under mitt förband. Notera på den ena bilden att man ser ssk´s hand så får ni liten storleksuppfattning. På min mage ser det mesta litet ut ;-)
Är ni känsliga så råder jag er att inte titta eftersom det är foton tagna ner i öppna sår.

Puss i pannan

nusse

Såhär ser såret ut i dagsläget. Det är ca 15x3 cm stort och 12cm djupt...

Såhär såg det ut ca 2 dagar efter att de hade tagit bort agrafferna,
på denna bilden ser det väldigt infekterat ut.

blindtarmslös

2010-04-15T21:20:00.002+02:00

Fick en gullig kommentar på min blogg. Den fick mig att tänka. Överviktig diabetiker som äter snabbmat, då får man skylla sig själv om man blir sjuk. Då behöver man inte ta del av den svenska sjukvården. Det var så det kändes. Varför kan inte jag få leva ett "normalt" liv bara för att jag är diabetiker...eller är det för att jag är överviktig diabetiker. Vilket är det som gör att jag inte bör gå på Mc Donalds ibland? Hade gärna velat ha ett svar på det. Kan jag få ett svar på det tro?.

Har inte bloggat på länge. Detta har sin förklaring i att jag varit inlagd på sjukhus i ca en vecka. Mina problem som hade sin kulmen förra tisdagen visade sig vara en blindtarmsinflammation, när jag sedan på onsdagen opererades så brast den och min operation blev mycket större än det var tänkt. Tog inte lång tid innan det konstaterades att det var infektion i operationssnittet och de fick ta bort alla agrafferna. Nu har jag ett snitt på magen som är ca 15x3cm och som skall läka ihop av sig själv. Kommer ta lång tid innan jag är tillbaka på jobbet.
Och för de som inte kan räkna ut det själva så gör det ganska så ont att ha ett öppet sår på magen. Iaf när man inte kan sitta sysslolös och när man har en dotter som far fram värre än en tornado. Ibland är smärtstillande en välsignelse.

Idag har jag tillbringat dagen med systeryster, först upp till vårdcentralen och byta kompresser och förband. Sedan till mormor Ulla på kaffe innan det bar av till pappa och Annica på frisk luft och middag. Helt underbart att kunna sitta ute en hel dag. Aminah roade sig på studsmattan med kusinerna, gungade, blev vattnad av sin moster och förklarade sin kärlek till morfars hundar.

Har en del papper och annat att ordna så tänker inte ha ett långt utlägg om vad som hänt osv sista tiden. Energin till att sitta vid datorn finns inte. Mer uppdateringar en annan dag.

puss i pannan

nusse

svensk sjukvård när den är som bäst

2010-03-28T23:25:00.002+02:00

Idag har vi varit i falkenberg. En resa som var ganska onödig. Och dyr.
Åkte dit för att alla i vår omgivning tjatat om hur billigt det är på fynda och att vi måste kolla där först. Tyckte inte det var speciellt billigt, och sofforna var långt ifrån vad vi är ute efter. Letade runt efter barnsäng till lilla bus, men insåg snabbt att det fanns bara två barnsängar på fynda. En våningsäng och en hög säng med 200 lådor under. Nej inget för oss.
Lilla bus hade dock väldigt kul när hon shoppade. Hon har fått det efter sin mamma. Hon älskar att bara plocka på sig en massa skräp.

Själv fick jag med mig en ostkupa, lite nya dukar, schampo, tvål, lite leksaker till Aminah, canavasdukar och lite oljefärg. Lilla bus shoppade loss på en neonrosa borste med tillhörande skyffel. När vi kom hem upptäckte vi dock att dagens fynd enligt lilla bus var ett kinderägg med lilla Pip (från Fiffi och blomsterfröna). En plastbit på max 1cm och ungen jublar av glädje. Nu vet vi dock inte vart Pip är. Han försvann någonstans mellan vardagsrummet och sovrummet när lilla bus skulle nattas. Aminah var väldigt upprörd över detta när vi väl kom till sängen.

Jaha vad annat nytt i livet?
Kallar mig numer rökfri. Ska dock erkännas att jag ibland röker ½-1 cigarett, men tycker det är gräsligt äckligt. Jag hyllar den läkare som insåg att man kan använda antidepp till att få folk att sluta röka. I min kamp mot vikten så har jag gett mig på att testa Alli. Vet dock inte om det fungerar eftersom jag inte haft tillgång till våg. Fasar för att väga mig, men vill ändå komma till kirurgen för att få veta om jag får operation eller inte. Tiden går fort, fort, fort nu för tiden. Man hänger inte riktigt med.

Har äntligen fått hem min historiabok, så nu ska det sättas fart med pluggandet, måste sätta fart med matten också. Måste definitivt betala Filip för matteboken!!! Har så dåligt samvete! Skulle betalat den, då somnade Aminah. Skulle betalat den, då fick jag gäster. Skulle betalat den, då var Aminah sjuk. Skulle betalat den, då fick jag åka till akuten. Denna veckan SKA jag betala den!!

Kanske skulle dra en kort förklaring till varför jag varit på akuten också.
Började för 2½ vecka sedan då jag plötsligt fick väldigt ont i bröstet. Var övertygad om att det var en hjärtinfarkt (rökare i 15år, överviktig, högt kolestrol, hjärtproblem på båda sidor i släkten, diabetes...). Men eftersom det gick över så ägnade jag inte mer tid åt det. Sedan så började jag kräka lite hipp som happ, trodde jag hade matförgiftat mig själv och la inte ner större energi på det heller. Men när jag låg sömnlös flera timmar på jobbet, kallsvettades, var yr, kräkte och mådde allmänt illa. Ja, så insåg t.o.m jag att jag behövde söka hjälp. Folk i min omgivning vet om att jag skyr läkare som pesten, så när jag söker läkarvård är det illa.

Åkte direkt till akuten när jag kom hem från jobbet, vi var där ca 9.30. Efter det gick klockan långsamt. De tog ett blodsocker, delvis standard pga min diabetes, delvis pga att jag själv trodde att jag fått ketoacidos ("surt" blod pga insulinbrist). Sedan väntade vi. Efter lite mer än en timme kommer det in en nervös ssk-studerande och mumlar att hon behöver ta blodprov.

Jättesmidigt att skicka in någon som inte är van vid provtagning till någon som är nålrädd. Förklarade för henne att jag var nålrädd och därför måste stirra när hon sticker, men att jag är såpass van att jag numer bara gråter på insidan. Försökte förklara var hon skulle sticka för att få blod, men hon ignorerade min hjälp totalt. Efter 3 försök gav tjejen upp och hämtade en mer rutinerad ssk. Upprepade för ssk var det brukar gå bra att sticka, men att han gärna fick testa lite vart han ville. Två stick senare tömdes jag på 6 rör med blod.
Sedan följde en evighetslång väntan innan läkaren faktiskt kom och presenterade sig och frågade varför jag sökte vård. När jag berättat klart så meddelade hon att de skulle ta prover. Lite förvånad frågade jag om de skulle ta ännu fler prover, varpå läkaren fnissar och säger "oj har de redan tagit!". Kändes tryggt!

Klockan tickade sakta tills nästa person kom in i rummet. Denna gången en läkarstudent. Hon skulle ta ett blodprov från artären (vanligtvis tar man i en ven) för att mäta PH-värdet i mitt blod. Jag studerade fascinerat hennes skitiga naglar och hade ett samtal i huvudet med mig själv där jag analyserade hur hon kunde ha så smutsiga naglar när hon uppenbarligen var nagelbitare. Letade även djupt i minnesbanken efter en lärare som sa att man alltid ska ha handskar när man tar blodprov (av alla stick och prover de tog under dagen så var det bara en som hade handskar, en usk). Till på köpet hade denna student iskalla händer som gjorde att jag frös som bara den. Försökte påpeka detta, men fick bara till svar att hon snart var klar. Efter lite mer än 1 timme gav hon upp. Hon kände ingen puls.
När hon hade lämnat rummet för att hitta någon mer rutinerad så kände jag förtvivlat på handleden. Ingen puls. Då är man död. Tog ungefär 2 sekunder innan jag hittade min puls. Bad sambon känna. Han tyckte dock att det var konstigt att jag levde när pulsen slog så fort.

Åter igen fick vi vänta. efter 1½ timme var jag trött, hungrig och saknade min dotter. Ringde på klockan och efter ca 10min uppenbarar sig en äckligt glad ssk som informerar om att hon har inte sett någon läkare på länge eftersom de gick på lunch och att hon var ensam ssk på avdelningen. Vid det laget funderade jag allvarligt på att åka hem igen.
Efter ännu mer väntan så kom läkaren tillbaka och meddelade att hon skulle ta provet från artären, men att hon bara gör ett försök eftersom det går att ta via venen ist. What the fuck.
Kunde de inte tagit det när de ändå var och tömde tidigare?!.

Efter 2 misslyckade försök så gav läkaren upp och berättar att hon ska skicka in någon som kan ta ett prov från venen ist. Då steg tårarna i ögonen på mig.
Efter 10min kommer en jättetrevlig uska in. Provet var klart på 5 minuter och hon erbjöd sig att hämta smörgåsar och yoggi. Vi avböjde och hoppades att resultaten skulle komma fort. Det gjorde de inte. Däremot när läkaren stack huvudet innanför dörren och sa "vi hittar inga fel, du kan åka hem". Det gick fort. kl 17.10 var vi på mc donalds för att äta frukost. Och vad kan man säga...älska sjukvården i sverige!

puss i pannan

nusse

Tick-Tack

2010-03-20T00:45:00.004+01:00

Det är mörkt i lägenheten. Tv:n står på, men jag har stängt av ljudet. Klockorna tickar ikapp och ger ett kusligt högt och påträngande "tick-tack". Idiotiskt att hänga klockan i hallen när vi har klocka i kök och vardagsrum, måste flytta på den. Måste sätta fast alla sladdarna utmed listerna igen också. Ser så illa ut med sladdar över hela golvet. Plötsligt så sjunger det "lilla aminah...deeeeeej". Lilla bus sjunger i sömnen igen. Hon har sovit oroligt i tre dagar nu. Vaknar och gråter flera gånger varje natt.
Dubbelsängen knarrar när sambon vrider på sig. Konstigt. Han vaknar inte när jag ligger och puttar för att han ska kliva upp och göra välling, han vaknar knappt av alarmet i telefonen på morgonen. Men piper Aminah, eller hostar hon så är han klarvaken och beredd på en nödsituation. Han ropar att jag ska stänga av datorn och komma och sova. Jag ljuger och säger att jag är på väg.

Jag försöker reda ut tankarna. Få klarhet i vad jag egentligen tänker. Jag tänker för det mesta enbart på vikten och nikotin nu för tiden. Jag har ökat sedan jag började kämpa med rökningen. 6kg på 3½ vecka. Jävla varberg som inte har gett mig en tid. Jag som skulle bli kallad i mars. Nu är mars slut och jag har gått upp 6 jävla kilo. Fan. Fan. Fan.
Jag ser hur min operation fladdrar och försvinner framför mina ögon. Lovar mig själv att imorgon, då ska jag börja banta igen. Och då ska jag vara stenhård. Försöker ignorera rösten i huvudet som hånfullt säger "nu ljuger du för dig själv... igen". Imorgon. Då jävlar.
Rökningen går också åt helvete. Jag är inte röksugen. Känner inte ett behov av nikotin. Och ändå röker jag, men bara när jag umgås med andra. Är jag själv så tänker jag inte ens tanken att jag ska röka. Men det är väl så att rökningen är mitt skyddsnät, den ingår i mig. Kan inte tänka mig att andra tänker att rökning och Martina hör ihop. Men jag själv tänker det.

Tankarna fladdrar vidare. Måste ta tag i skolan nu när jag äntligen har böckerna, sätta fart så jag kommer någonstans med mina planer. Vilka planer föresten. Är jag säker att jag vill satsa på att bli journalist. Behöver jag en utbildning för det. Tror inte att man kan lära sig att bli journalist eller författare, det är något man föds till. Antingen har man en verbal förmåga och en gåva att kunna iaktta och omvandla det man ser till en talad bild för andra. Eller så ska man satsa på något annat. Men frågan är vad isf. Vill göra något kreativt. Vill inte känna mig bunden till ett arbete som styrs av klockan och vad andra säger att man ska göra. Vill styra över mig själv. Smyckesdesign eller smideskonst har jag funderat på, likaså illustratör. Men skrivandet lockar mer. Vill sätta igång med barnboken, vill ha en åsikt från ett förlag om de tror att jag någonsin kan bli något mer än en "hobby-skrivare". Dessa jävla krav och måsten och bekräftelsesökande.

Börjar funderar på det jag sagt hela veckan att jag vill skriva om. Ville först skriva om ämnet bloggare. Har fascinerat följt en dispyt mellan två vänner, ett småaktigt gräl som byhålan finner nöje i att tala om. Ville sedan blogga om lilla bus och hennes framsteg. Tittade sedan på "Kvällsöppet med Ekdal" (tror det heter så) och kände att jag ville skriva ett inlägg om de religiösa friskolorna. Bor inte många km från de s.k. Plymouthbröderna och Laboraskolan som de talade om i programmet Hade mycket väl kunnat tänka mig att välja ett islamskt dagis eller en islamsk skola för lilla bus i framtiden. Det handlar inte om att man ska bli religiös fanatiker eller att man ska avskärmas från resten av samhället. Det handlar om att jag vill att min dotter ska få en annan bild av islam än den som visas i media. Det handlar om att om jag en dag väljer att bära hijab så ska inte min dotter behöva höra att hennes pappa förtrycker hennes mamma. Det handlar om att jag vill att min dotter ser att det faktiskt finns folk som lever enligt islam, men samtidigt lever "normala" liv. Det handlar om en värdegrund. Jag är säker på att plymouthbröderna tänker samma för sina barn. Men i deras etablissemang och kultur finns (enligt mig) även tendenser att avskärma sig resten av samhället och förneka den vetenskapliga utvecklingen och är lite för sektliknande för min smak.

Mina tankar avbryts av en mycket ledsen dotter. Inte första gången hon vaknar och gråter. Ont, växtvärk, mardrömmar. Det är synd att hon inte kan säga varför. Lyssnar på hennes gråt och känner hur hjärtat bankar och sedan slits itu. Man är så hjälplös. Finns inget man kan göra känns det som. Man fångar upp tårarna, pussar för att trösta. Men trösta vad. Bär in min lilla stora flicka till sambon. Lägger mig brevid dem i sängen och sjunger "i natt jag drömde" och en del resandeslåtar. Hon har hört dem sedan hon låg i magen. Det tar inte lång stund innan hon lugnar sig, rullar ihop sig som en liten boll och kryper tätt, tätt intill. Gråten tystnar och övergår till snyftande. Med ledsen röst mumlar dottern "sampe" och snorar lite på min axel. Med ett leende svarar jag "Ja hönan. Imorgon kommer Erica och Bamse så vi kan gå på promenad". Aminah drar ett djupt andetag, snorar lite till på mig, gäspar och säger nöjt "aaa mamma. Sampe. Ute. Atti Atti". Jag stryker henne över håret och tänker på att jag måste klippa henne. Ger henne en försiktig puss på pannan och smyger mig upp från sängen. "Kom och lägg dig nu" mumlar sambon.
-Ja, jag är på väg! Ljuger jag.
-Kommer snart, ska bara släcka datorn och tv:n, fortsätter lögnen..
Jag går tillbaka till soffan. Tankarna snurrar iväg igen. Det kommer bli en sömnlös natt.
Tick-tack, tick-tack, tick-tack. Jag måste flytta den jävla klockan.

puss i pannan

nusse

tradera och rumpor

2010-03-07T23:03:00.003+01:00

Jaha, tiden rullar förbi fortare än fortast. Och jag hänger inte med känns det som.
Solen har äntligen börjat titta fram och man njuter av att vara ute, hoppas det fortsätter åt rätt håll. Aminah har njutit i stora drag på gungan och i vattenpölar iaf.

Övrigt i livet är att jag har påbörjat min kamp mot nikotinet. Det är positivt. Att medicinen sedan gör att hjärnan och kroppen kapitulerar för att vräka i sig en massa mat. Det är negativt. Lite som pest eller kolera. Får inte min gastric bypass om jag inte gått ner i vikt (5-10kg) och jag får den inte om jag inte är rökfri (vilket är dyrt och gör att jag äter). Jag lägger mitt öde i framtiden och hoppas att jag genom ett mirakel blir opererad.
På tal om missbruk så har jag på 8 timmar blivit både shoppoholic och traderaberoende. Och det hade väl varit positivt om man hade budat på något annat än väggord och makkapakka saker. Många väggord blir det iaf...Sambon kommer att strypa mig långsamt.

Med lilla bus är allt bara bra, hon är fortfarande inne i en rump-period. Hon har dock kommit på att man ska undvika pappans rumpa och ägnar sig bara åt dyrkan av mammans rumpa (skönt att någon gillar den!!). Bästa som finns är när mamma lagar mat att gnugga huvudet mot mammans rumpa och vråla "tittut mamma". Ibland får man känslan av att vara ett teleskop.

Min kära dotter har även börjat intressera sig för tamponger (när pappan fick höra det så steg tårarna i ögonen igen). Precis som alla ungar så kräver min att få följa med in på toa, där har hon fått första informationen om tamponger, tyvärr har hon även lärt sig hur man gör med dessa bomullspluggar. Bestämt slår hon sig ner på pottan (med blöja och allt på) och fingrar runt lite mellan tjockislåren, lagom till att mamman är klar ställer hon sig sedan upp och vrålar stolt "tssschåååå mamma". Och glädjen lyser i ögonen. Tur att hon inte vet vad hon ska utstå en vecka i månaden under flera, flera, flera år.

Detta nyfunna intresse för underlivet och dess mysterier har även gjort att lilla bus kommit på att man kan kolla lite vad mamma och pappa har under kläderna. Men lilla bus är inte den som glömmer. Hon vet att hennes pappa är hysterisk när man pillar i de regionerna. Så hon smyger sig fram bakifrån (detta vet man eftersom hon sätter fingret framför munnen och säger scccch) och sedan snabbt som attan kör hon upp sin lilla hand i närmsta underliv och säger med den pipigaste rösten hon kan få till (det är hennes gulliga röst har hon inbillat sig) "tillitillitillitilli..". Tittar man då på henne och frågar vad hon gör så dröjer inte svaret länge. "oj oj oj mamma, byta blöja!". Den oroliga pappan har frågat hur vi ska få henne att sluta med detta, men jag påpekade då att så länge hon bara pillar på oss så gör vi ingenting. Pillar hon på människor på ica så lägger vi ut henne på blocket eller tradera.
Så mitt nya missbruk av att buda på onödiga saker på tradera kommer sig helt enkelt av att jag skulle kolla ungefär vilken säljpotential min dotter har. Och nu är jag fast. Hur många väggord är för många väggord. Hur många figurer från "i drömmarnas trädgård" är för många figurer. Kan ingen vara snäll och buda över mig. På alla mina auktioner. Snälla...;-)

puss i pannan

nusse

ps: på tal om vikt så måste ni ta en titt på syrrans blogg; http://mojkatile.blogspot.com/
där är uppdaterade bilder på hennes vikt. Och som stolt lillasyster måste även jag få skryta lite över detta. Har sagt det innan,men säger det igen. Min syster har alltid varit väldigt, väldigt vacker. Men efter sin operation är hon bländande vacker, och hon gör mig så stolt.

omständig...

2010-02-28T23:38:00.002+01:00

Alla människor har saker de gör innan de ska sova. Ikväll har jag insett att ingen kan vara så omständig som lilla bus. För att ni ska få göra er egen bedömning av detta påstående så ska jag berätta hur våra kvällar ser ut...

Min kära dotters kvällsritual går till följande:
Klockan halv 6 ska hon titta på makkapakka på arabisk tv. Då måste både mamma och pappa bänka sig i soffan också, för inte kan man missa när makkapakka dansar. Mamma och pappa måste vara engagerade i programmet annars blir lilla bus sur. Helst ska allihopa trängas framför tv:n och dansa med små förtjusta utrop.
När makkapakka är slut så börjar timmy (ett litet får) och då ska alla tre ägna en halvtimme i soffan åt att högljutt bräka "määää". Slutar man bräka så tillägnas man en sur blick och ett ihållande "määää" från lilla bus tills man sätter igång igen.

Efter det ska man snällt följa med till tvättstugan och hämta en blöja och sedan till garderoben och välja pyjamas, helst den rosa med elefanter eller den blommiga. Tillbaka till soffan för att skruda om lilla bus.
När blöja är bytt och pyjamas är på så ska man följa med lilla bus in på hennes rum och städa. Som tur är plockar hon allt själv, men man ska inspektera och gärna klappa händerna under tiden. Råkar man gå ut från rummet så vänder hon upp och ner på backarna så får man bara börja om.
När städning är klar så är det dags för persiennerna, lilla bus tronar på pappas arm och väljer myndigt vilket fönster i ordningen som ska rullas ner. Samma sak med alla lamporna. När allt det är klart så måste lilla bus ta hand om sina egna "barn".

Dockan ska bäddas ner i docksängen och aminah ska myndigt stå och pedagogiskt förklara "nana...nana...sov...schhh..nana...nana...NANA!!!!". Sedan kommer turen till lambi-nallen och krokodilen, de ska petas in genom spjälorna på sängen och dela kudde, helst ska de ha en liten filt över sig. Efter att hon sjungit blinka blinka blinka en stund brukar lilla bus sucka (väldigt likt sin mor faktiskt) och traska ut i storarummet.

Där trycker hon ner makkapakka och opsiedaisy i dockvagnen, krånglar lite med den och kör de ca 20cm till soffan. Noga parkerar hon sin dockvagn och inspekterar att makkapakka och opsiedaisy sitter som de ska. Gör de inte det så backar hon dockvagnen och börjar om från början. När vagnen äntligen är parkerad på rätt sätt så lyfter hon upp makkapakka, sniffar denna ljudligt i rumpan (lilla bus har kommit på att makkapakka och opsiedaisy inte är rumsrena och har därför börjat använda blöja till dem) säger uff och viftar framför näsan. "Mormor" är snäll och bytar och trycker ner makkapakka i vagnen igen. Proceduren upprepas med opsiedaisy. Sedan kör lilla bus bort till bokhyllan med dockvagnen och parkerar intill elementet, hämtar kuddar och filtar från soffan och lägger ut dessa fint på golvet.

Med arg röst ryter hon sedan åt "barnen" i dockvagnen "KOM!". Eftersom mina "barnbarn" är ganska så olydiga (måste de ha efter sin "mamma") lyssnar de sällan på detta kommando och sitter stelt kvar i vagnen. Då blir lilla bus väldigt dramatisk, suckar och drar upp axlarna, skakar på huvudet och säger oj 500ggr och går sedan resolut fram till vagnen och sliter ner "barnen" på golvet. Efter att ha sagt "sitt" ett antal gånger så bäddas makkapakka och opsiedaisy ner av en frustrerad liten "mamma" på kuddarna under filten och "lilla mamman" pussar och säger "atti atti makkapakka".

Där skulle man kunna tro att lilla kommandoran var klar. Men inte då...

När "barnen" gått och lagt sig så brukar lilla bus bjuda på underhållning en stund i form av skön sång, väl koregraferad och komponerad dans samt ett hejdundrande puss-kalas på både föräldrar och möbler. När hon tröttnat på detta så släpar hon iväg pappa till toaletten för att borsta tänderna, tvätta sig, snyta sig 300ggr, kamma håret och pilla öronen med topps
Efter det börjar den vilda jakten på mys-strumpor (rosa luddiga) som ska på fötterna. Ofta hittar vi bara en, men det duger det med.
När strumporna/strumpan är på då deklarerar lilla bus högljutt att hon minsann ska ha välling med sig i sängen och mamman skyndar för att tillaga denna. Ungefär i samma veva brukar lilla bus inse att hon har kissat en gång i blöjan och att denna akut måste bytas. Iväg till tvättstugan och hämta ny blöja, sedan in i soffan för att byta. När blöjan är bytt så ska lilla bus promt slänga den själv. Utan hjälp. Och är man inte så lång så tar det sin lilla tid att putta ner den i diskhon.

När blöja är bytt, slängd och vällingen börjar kallna så ska man krypa ner en stund hos pappa. Hon äter ca halva flaskan innan hon ålar sig ner på golvet och dramatiskt gäspar och säger "atti atti pappa". Sedan äntligen är det dags att gå till sängen (vid det laget brukar föräldrarna ha glädjetårar i ögonen!). Väl inne på rummet ska man kela lite med mamma och sjunga lilla snigel och kalle anka på planka. Sedan blir det nytt puss-kalas innan huvudet äntligen ligger på kudden. Det buffas lite på lambi-nallen och krokodilen (som ALLTID tar plats från aminah sida av sängen) innan armarna sträcks ut och den lilla dockan i sängen högtidligt säger "lälle" (välling). Man känner sig som en assisterande sjuksköterska under en mycket viktig operation tillsammans med en mycket viktig kirurg när hon begär sin välling.

På väg ut från rummet så hinner lilla bus säga "atti atti" ungefär 15ggr och de följande 10min kommer det titt som tätt från hennes rum "atti atti mamma...atti atti pappa". Sedan lägger sig lugnet.
Inget yrväder som springer omkring, ingen makkapakka som tvunget ska ha egen sittplats i soffan, inga gurkskivor som kommer flygandes, ingen som snyter sig i kläderna, ingen som sjunger lilla snigel, ingen som upprepar bombompa tills man bytar till en barnkanal...allt är lugnt. Jag och sambon tittar på varandra. Ler lite. Tittar på klockan och tittar på varandra igen. Vi går ut och röker ihop och diskuterar hur gullig och energifylld våran dotter är, diskuterar vad som ska hända under veckan, fimpar samtidigt och...

...har kapplöpning in till soffan. Den som tar 3-sitsen först får ligga i den utan bråk fram tills att man lämnar den för att tex kissa. Då är den lovligt byte för partnern och "förloraren" får sitta i 2-sitsen. Behöver jag nämna att vi sällan kissar efter kl 20.00??

puss i pannan

nusse

Svar till Rebecca ang religionerna

2010-02-22T21:47:00.004+01:00

Jag har inte skrivit på länge. Har inte haft något att skriva om. Däremot har jag funderat fram och tillbaka på att ge respons på en kommentar jag fick. Kommentaren tar upp ett ämne som jag sällan berör i min blogg, islam och religion. Men jag känner att jag behöver ge ett svar. Inte för att försvara mitt val av religion, utan för att visa såpass mycket respekt för en människa som öppet träder fram med tydliga åsikter som skiljer sig från mina.

kommentaren löd:
Kristna KÄNNER ett behov av att förklara och tala om sin religion eftersom det är endast genom den som man kan bli helt fri.

Det finns bara EN person, i EN religion som har utgett sig för att vara "vägen, sanningen och LIVET..." (Joh. 14:6) och det är bara Han, JESUS, som kommer kunna göra dig fri.

Vill du förändra ditt liv? Sök Honom, för det är Han som är mäktig att göra under! Han förändrade mitt liv och mig, och Han kan göra det samma med dig, bara du ger Honom en chans...;)

Tack för en kul blogg!
Kramar
Rebecca

Jag väljer att svara, men att först påpeka till Dig Rebecca att jag respekterar Dig och Dina åsikter. Även om jag inte delar dem.

Något som Du uppenbarligen har missat är att vi inte delar religion. Jag har funnit min religion som jag trivs med och som jag känner är den rätta. Du har uppenbarligen gjort detsamma med Din.
För mig är detta en positiv sak, jag är glad att Du är troende, det är sällsynt i dagens sverige. Men för mig är alla religioner lika värda, för det uppmanar min religion mig till.

Islam förnekar inte de andra religionerna och förespråkar inte heller att man ska "ta bort" dem. Tvärtom så står det även i koranen om Jesus, dock inte som en frälsare och någon som bör dyrkas, utan som en profet. I vår trosbekännelse så läser vi
"Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är hans profet".
Detta lever jag som muslim efter. Vi vänder oss till Allah med våra sorger, frågor, glädje och kärlek, Profeterna är hans budbärare.
Jag känner inte att jag behöver göra "reklam" för islam. Det är en religion som talar för sig själv och som alla upplever olika beroende på hur man tolkar den. Att antalet anhängare ständigt ökar stödjer mitt påstående att religionen talar för sig själv. Trots medias felaktiga bild av vår religion.

Islam är en individuell religion som förespråkar hur du ska leva, man kan se den som en handbok för livet, ist för som i kristendom där jag har uppfattningen att alla ska blint lyda den som springer först i ledet och man ska hela tiden göra "bot" för att Jesus dog på korset för alla andras synder.
Blinda får som springer efter en halt herde och ber om ursäkt för sin existens är inget som jag känner mig bekväm med. Men som sagt, det är min uppfattning och jag beundrar dem som lyckats falla in i grupptänkandet och släppa tanken på sig själv som en individ och har den motsatta åsikten.
Du skriver att det bara finns "EN person, i EN religion som har utgett sig för att vara vägen, sanningen och livet..".
För mig är Allah (swt) vägen, sanningen och livet. Inte hans profet Jesus.

Du uppmanar mig att söka Din "frälsare". Det kommer jag inte göra eftersom jag är muslim.
Det var ett medvetet val efter att ha läst bibeln att vända mig till islam. Islam är för mig den sanna religionen, precis som Kristendom är den sanna religionen för dig. Och jag upprepar mina ord i början Rebecca. Jag respekterar Dig och Din åsikt.
Du är lika mycket människa som mig, lika mycket värd och med samma förutsättningar i livet. Det enda som skiljer oss åt är våra åsikter om religion. Och i de åsikterna kommer vi aldrig enas.

Jag önskar Dig lycka i livet och hoppas att Gud/Allah (swt) välsignar Dig med sina gåvor. Jag önskar Dig kärlek, ödmjukhet och respekt från Dina medmänniskor. Må tron följa Dig genom livet och hjälpa Dig när Du känner Dig vilse, så som islam gör för mig.
Vandra i fred.

puss i pannan

nusse

2010-02-15T00:44:00.003+01:00

Nu äntligen ska det ske. Jag har väntat, jag har bönat, jag har bett, jag har tjurat..jag har dragit allt i min repertoar för att få min vilja igenom. Nu äntligen ska det ske.

När sambon hämtade mig från jobbet idag så började han en mening med att säga "du får inte bli arg". Varpå jag började skälla "va fan mutaz jag har sagt att hon inte får äta inne vid tvn!".
Och mycket riktigt, lilla bus hade fått smörgås framför bolibompa. Min stackars dotter kräker titt som tätt, hon tuggar gärna, men klarar inte av att svälja (enligt läkarna är det dock inget fel på henne) och hade idag kräkt upp hela smörgåsen över soffan och mattan. Nu luktar soffan fruktansvärt och sambon sa lite fint "börja titta på ny soffa". ÄNTLIGEN!!

En bra alla hjärtans present :-)

Till alla mina läsare:
puss i pannan

nusse

Glimtar som blir guldkorn i vardagen

2010-02-10T22:48:00.004+01:00

Tänkte dela med mig av lite glimtar från vårat vardagsliv. De flesta glimtar blir till guldkorn i minnesbanken och kommer att berättas för om och om och om igen:

1: Näs-problem
- Näsa mamma.
- Ja Aminah mamma ska städa din näsa när jag är färdig med maten om en liten,liten stund.
- Näääsa
- Mmmm Aminah.
Lilla bus ställer sig och tittar på mig med en förnärmad min. Efter ca 15 sekunder har hon kommit på hur hon ska lösa problemet med sin näsa. Resolut stegar hon fram. Hugger tag i min tunika. Drar ett djupt andetag...och fräser ur näsan i mammans tunika.
- Men Aminah!! så får man väl inte göra. Det är aj aj aj att snyta sig i mammas kläder!
Lilla bus ser genast mycket skyldig och beklämd ut.
- Ojojoj mamma.
- Ja Minah, man får inte göra så för då blir mamma smutsig ju.
- AAA!
Då kommer hon på det. Det där jättesmarta som hon är säker på att mamman ska berömma henne för (paah!). Med lätta fötter trippar hon fram med sitt finaste solskensleende. Sliter åt sig kökshandduken och drar ett nytt djupt andetag. Och fräser ur näsan i kökshandduken.
- Tssåå mamma!!
..Och när hon står där och strålar över sin lösning, över sin egen förmåga att lösa näs-problem utan att mamma kan skälla för att hon blir smutsig med snor, ja vad kan man då göra förutom att skratta och slänga handduken i tvätten!

2. Slut på ostbågar
Sitter en kväll i soffan med datorn. Sambon är otroligt kelsugen och pussar och kramar hela tiden. Titt som tätt för vi ett samtal:
- Åh du är den finaste jag vet. Den vackraste i världen.
- Mmm..ska vi ta en sista minuten utan Aminah längre fram?
- Martina, jag är så tacksam för att du finns i mitt liv. Du är den underbaraste som finns.
- Mmm...betalade jag inte telia härromdagen?!
- Vet du om att du är den bästa mamman som finns? och att jag är stolt över dig. Jag är stolt att över att du är min och att du finns vid min sida.
- Mmm...vem fan är det som har lagt till mig på facebook nu?
- Åh älskling så vackra dina ögon är. Det är som om alla stjärnor samlats i dem, och när du skrattar eller ler så glittar de så vackert.
- Mmm...berättade du för dagis att Aminah kommer på fredag??
Efter en stunds försökande med fina ord och kel ger sambon upp, suckar djupt och brister ut med irritation i rösten:
- Ska vi ha sex ikväll eller?!
Förvånat tittar jag upp från datorn och ber honom upprepa frågan.
- Ska vi ha sex?
Jag funderar en stund, analyserar frågan ur alla aspekter. Tittar sedan på honom och frågar:
- Är ostbågarna slut eller?!

3. UUMPA!!
Under en av Aminahs "krångelnätter" så ger jag upp och bär in henne till sambon. Suckar djupt och meddelar sambon att jag avsäger mig moderskapet och flyttar till soffan tills han har fått henne att sova och flyttat henne till hennes egen säng. När jag bäddat och lagt mig tillrätta i soffan så lyssnar jag på dottern och sambon:

- Akta dig, akta dig, akta dig...diiiig (sjunger lilla snigel för sin pappa)
- Aminah! tyst och sov!
- Attiatti (natti natti)
- Mmm habibi, natti natti
- (viskar) pappa..pappa...pappa...pappa...Blinka Lilla AKTA DIG (sjunger för kung och fosterland)
- (svär på arabiska) Aminah sov!
- Attiatti pappa (pussar på pappan för att få ner hans blodtryck)
- Mmm habibi, natti natti
- (viskar) pappa...attiatti..attiatti pappa...

Småfnissandes i soffan så hör jag hur hon ålar sig ur sängen, ner på nattduksbordet och tassar mot dörren.
- Ojojoj lampa!..
Snabbt som attan tänder hon lampan med triumf, öppnar dörren och springer fort för att gömma sig. Djupa suckar och ett mumlande hörs från sovrummet innan sambon kommit ur sängen.
- AMINAH kom hit, det är natten, du ska sova (svär lite på arabiska).
Efter en stunds letande efter lilla bus hittar han henne bakom dörren i hennes rum. Jag låtsas sova för att helt enkelt slippa proceduren med att få henne i säng.

Mutaz förklarar för Aminah på arabiska att om inte hon sover snart så kommer hennes pappa vara jättetrött på jobbet och trilla ner i zinkgrytan och förvandlas till en pinne i ett vägräcke och då har hon ingen pappa som kan ge henne namnam. Aminah jakar förståndigt med.
När de bäddat ner sig i sängen igen och pussats natti natti en bra stund så lägger sig lugnet över lägenheten. En stund.

- (viskar) Sccchh pappa. Attiatti.
Mutaz har troligtvis somnat om eftersom han inte ens mmm-a tillbaka. Jag hör hur lilla bus fnissar lite.
- Åååret (håret), nääääsa (näsa), öjon (ögon), aagen (magen), uunnen (munnen)...
Jag hör hur det prasslar i täcket och hur lilla bus drar obegripliga ramsor. Plötsligt kommer hennes "jag-vet-att-jag-inte-får-göra-så-här-men-ser-jag-söt-ut-så-kanske-de-inte-skäller"-skratt.
- tilli tilli (killi killi) UUUUUMPA!!! (rumpa)
- AMINAH!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (drar en lååång ramsa på arabiska) Man får inte göra så det är ajajaj! (förklarar på arabiska att man absolut inte får göra så).
- Ojojoj..
Sedan tar det inte mer än 5 sekunder innan båda två står framför soffan och pratar i mun på varandra. Jag låtsas vakna, försöker hålla mig för skratt och tittar på Mutaz och frågar vad det är.

-Ta henne! jag kan inte sova med henne. Hon sjunger lilla snigel, och springer och när jag hade somnat så öppnade hon mina kalsonger och killade mig!!! ta henne! jag sover på soffan inatt, men jag vill inte sova med henne. Jag kan inte sova i byxor. Och jag ska snart till jobbet. Och fattar du att hon öppnade mina kalsonger och killade mig. Hon rörde min rumpa Martina!!
-Men Mutaz...
-Nej!! ta henne snälla. Jag städar hela veckan bara du tar henne i natt!
Jag skrattar lite och tar Aminah och frågar om hon vill sova sin egen säng med en flaska välling. Hon nickar bestämt, pussar och kramar lite på mig och vänder sig mot Mutaz med ett leende. Efter en stunds fnissande pekar hon på Mutaz nedre regioner och utbrister lyckligt
-UUMPAAA!!

Då ser hennes pappa helt förtvivlad ut. Han sjunker ihop och ser 40år äldre ut. Man ser i ansiktet att det rullar en film i huvudet på honom. I filmen är Aminah stjärnan som springer fram till främmande män och killar lite hit och dit på dem medan hon saligt ropar UUMPAA!!. Tårarna stiger i ögonen och jag inser att han har gett upp hoppet om våran 19 månader gamla dotter. Hon kommer inte bli den lydiga lilla ängel han hoppats på. Hon kommer bli en "ump-fantast".
Jag tar mig upp från soffan med lilla bus i famnen. Pussar på honom och säger roat
- Se det positiva, du sov på magen iaf!.
Aminah luftpussar för fullt, småler och ser fullifan ut.
-Attiatti pappa!!

puss i pannan

nusse

en vanlig trist måndag

2010-02-08T21:02:00.003+01:00

Ännu en dag har passerat. Obemärkt för omvärlden och fort för mig själv.
Lilla bus bestämde sig för att ha sovmorgon. Sov tills kära syster bestämde sig för att störa oss kl 11. Då fick vi masa oss upp och göra oss klara för dagis. Efter det har dagen bara rullat på.

Började plugga upp min matematik idag på komvux. Inte det roligaste jag varit med om, och jag är tveksam till om jag slutför kursen. Känns som om jag tagit mig vatten över huvudet. Siffror, siffror och åter siffror som vimlar runt och ställer till kaos i huvudet. Jag som verkligen var pigg på att ta upp mina studier. Men vi får se. I värsta fall så blir det högskoleprovet och hoppas på att mina gissningar på matematikdelen tar mig vidare!
Vill börja studera svenska, engelska och samhällskunskap. Det är ämnen som jag längtar efter att få börja läsa. Men eftersom A-kassan har en idiotisk policy att man inte får studera medan man går på A-kassa så får jag snällt nöja mig med matematik och historia än så länge. OM de godkänner att jag läser både matte och historia. Annars ryker historian. Idiotiskt att matte är ett krav för de flesta utbildningar.

Efter Komvux så släpade jag med Mensur hem, och medan han roade sig med att lyssna på politiska tal nu när han fått ett nytt intresse, så lagade jag mat och plockade lite. Klockan gick fort och sedan bar det av till komvux igen för möte.
Nu är kl bara barnet, men kroppen och huvudet skriker efter sömn. Funderar på att starta diskmaskinen, ta en dusch och krypa ner med en bok i sängen. Men då genast poppar det upp en massa "ska bara" i huvudet. Vill fortfarande åka på semester, sambon vill dock vänta tills han fått sitt medborgarskap för att vara säkra på att slippa strul med visum och annat. Och jag vill iväg nu, nu, nu. Vill bara komma bort från snö, jobbiga samtal, jobbiga måsten och den trista vardagen. Bara komma iväg ett tag och glömma tid och rum. Njuta av livet. Men neh. Får snällt vänta..men småspana på resor kan man ju göra...sova har jag ju gott om tid för sedan.

puss i pannan

nusse